Den här eftermiddagen fylls Mariatorgets gräsmatta av en blåsorkester i vackert blå och vita uniformer. Jag har nog aldrig gråtit över en blåsorkester förut. Den här består av barn och ungdomar, och alla blåsorkesterns instrument är med: träblås, bleckblås och slagverk. En av dem som spelar tuba är inte så mycket större än det instrument han spelar.

Närpes Skolmusikkår kommer från en skärgårdskommun i Finland, med drygt 9 000 invånare. Att få fram en nära nog fullständig symfoniblåsorkester kräver åtskilligt. Var hundrade Närpesbo är medlem i denna unga orkester! Nåja, några kanske reser från grannkommunerna också.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Inte mycket att gråta över, snarare imponerande. Men så är det musiken. De spelar – med hemsidans sirliga formulering dels ”modern underhållningsmusik för utomhusbruk” – som ”Euphoria” och Beatles. Barn öser vatten ur fontänen till rännilar i gruset, några gamla från ett äldreboende vid torget äter glass i sina rullstolar, turister fotograferar, småungar gungar, folk står, sitter och ligger i gräset eller skyndar med kassar mot tunnelbanan.

Men det är Sibelius som får mina tårar att rinna. Den livliga omgivningen försvinner och kvar är bara ljudet. Inte för att det är fulländat. Många blåsinstrument är svåra, och de unga instrumentalisterna kämpar. Men de spelar bra. Sibelius Finlandia är stark, och orkestern är djupt förtrogen med musiken.

Dessa ungdomar övar stämmor, repeterar, och bär åbäkiga instrument, vecka efter vecka, år efter år. För att stå på ett soligt torg och spela Sibelius, som väcker genklang i mitt allra innersta denna eftermiddag.

Men det är nog inte därför var och en av dem spelar. Utan för att det är härligt att spela, även utan publik. För att en lyckad repetition lyfter hjärtat. För att en svår passage äntligen sitter som den ska. För att det då och då blir riktigt bra musik.

Att spela i en orkester eller annan ensemble är krävande. Det egna instrumentet ska låta rätt, liksom den egna stämman. Klangen skapas tillsammans med de andra instrumenten i samma stämma, och tillsammans med alla de andra stämmorna. Och så ska det bli musik också. Gestaltning, tolkningar, uttryck växer fram tillsammans.

Detta är viktiga erfarenheter, som leder till musikyrken för några få, kvalificerat lyssnande för många, till vänskaper och till djup förståelse för musikskapande. Och ger stor glädje.

Därför är det märkligt, och uselt, att inga siffror på hur många som spelar i ensemble samlas in i det statistiktäta Sverige. Istället ställs följande torftiga fråga, när kulturvanorna i Sverige årligen mäts av Myndigheten för kulturanalys genom Som-institutet: ”Hur ofta har du under de senaste tolv månaderna sjungit i kör eller spelat musikinstrument?” Sedan får den svarande möjlighet att fylla i hur ofta detta har skett: varje vecka, varje månad och så vidare.

Har du några gånger under året suttit hemma i soffan och tagit ut några gitarrackord? Har du spelat i spelmanslaget, i jazzgruppen, i amatörorkestern, har du startat eget band – eller kommit ihåg en låt på dragspelet när du hittade det på vinden? Skapar du musik på din dator? Brukar du klinka litet på den gamla synten när du går förbi? Tar du fram fiolen till midsommar varje år?

Det är stor skillnad på att spela ensam hemma och att spela tillsammans. Men vilka som spelar med andra, under vilka omständigheter, och vad som får dem att göra det i Sverige idag – om det vet vi inte mycket. För allt slås ihop till en jättestor intetsägande klump med undersökningens enda fråga.

I Närpes kommun pågår alltså en storartad orkestersatsning. Den hörs. I Norge är blåsorkestrar en viktig del av kulturlivet. I Sverige spelar många ungdomar, och äldre, med andra i grupper, band, ensembler, orkestrar – men hur många är de som spelar?

Om siffrorna i Närpes skulle överföras till låt oss säga Borås, så skulle mer än 1 000 unga boråsbor spela i blåsorkester, i Ljusdal vore de 80, i Malmö 3 000. I hela Sverige skulle med Närpesmått uppemot 100 000 spela blåsorkester. Är det så många? Troligen inte. Har samspelandet ökat eller minskat? Ingen aning. Vore det viktigt att veta? Ja. För utifrån kunskap om hur människor umgås via musikinstrument med varandra, liksom hur många som umgås via en boll eller en puck eller en scen så lär vi oss något viktigt om våra liv tillsammans.