Riksdagsvalet närmar sig och man bävar numera inför resultaten. Det är frestande att skylla allt på Putin och nättroll, men hur farliga dessa än är så förklarar de väl inte mer än en liten del. I land efter land ser vi obehagliga situationer där populistiska eller auktoritära partier vinner gehör. Även om USA är störst och värst just nu är det ju långt ifrån bara Trump. Vi har Polen och Ungern, och i Italien gör Berlusconi, av alla människor, comeback – fast just nu slås han av några som är värre. Berlusconi 2.0! Spanien kommer inte på ett bra tag att resa sig från konflikten kring Katalonien. England driver ut på Atlanten i sin Brexit. I land efter land kan samma sorgliga räkning fortsätta, ibland med rent nynazistiska partier. Det är med nöd och näppe vi har något slags stabilitet i Frankrike och Tyskland.
Utanför EU har vi Turkiet och Ryssland som blir alltmer auktoritära, Kina där presidenten nu kan väljas om så han kanske sitta lika länge som i Ryssland. I Indien, som stoltserar med att vara världens största demokrati, har vi Modi med en kraftigt hindunationalistisk agenda. Dessa regeringar för en militaristisk politik och en politik som gynnar de rika. De är nästan undan-tagslöst motståndare till all vettig miljöpolitik. Trump sänker miljökraven för nya bilar, tar bort restriktioner för att både bryta kol och elda med den. Och lämnar Parisavtalet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Som ekonomiforskaren Thomas Piketty visat, så har vi haft en kraftigt regressiv politik i många länder. De rika blir inte bara rikare utan lägger beslag på nästan hela vinsten. Gapet mellan rika och fattiga har vuxit kraftigt. Världen står inför en dubbel kris med omfattande och mycket stora miljöproblem – utöver klimatfrågan, försurning av världshaven, förlust av biodiversitet och ett flertal andra problem. Samtidigt har vi sociala spänningar som stiger på grund av arbetslöshet och de rika som drar ifrån. Det är ett läge där det verkligen skulle behövas både miljöinriktade partier och vänsterpartier. Vänstern har dock misskrediterats rejält, och en del av väljarnas frustration har fångats upp av populistiska partier.
Det är nu verkligen läge för vänster-miljökoalitioner. När vi nu, mot alla odds, haft en sådan förnuftig och relativt väl fungerande regering i Sverige så känns det ju oroande att opinionsläget inte är bättre. Det är för all del vanligt att små koalitionspartier straffas men det känns som att särskilt miljöpartiet straffas orättvist hårt. Här måste vi som väljare besinna oss. Tiden är förbi när något parti, typ (S), var stort nog att regera själva. Alltså behövs koalitioner. Om ett parti med mindre än tio procents stöd går in i en koalition kan man ju inte räkna med att få gehör för alla vallöften. Partier går till val på den politik de skulle vilja föra om de fick fullt stöd – men om partiet är litet så måste det ju kompromissa. Möjligen har Miljöpartiet bedömts med en annan måttstock här – de skulle vara annorlunda och aldrig ge sig – men det är ju ärligt talat orealistiskt. Ett litet parti i en minoritetsregering kan ju endast uträtta så mycket. I vissa frågor får man ge sig. Jag menar att miljöfrågorna är så viktiga, och regeringsfrågan är så viktig, att vi väljare måste vara realistiska. Vi måste stödja förnuftiga partier som försöker föra en vettig politik även om de inte alltid lyckas. Alternativen är ju så mycket värre!
Trots detta har faktiskt Miljöpartiet lyckats rätt bra i ett antal viktiga frågor, exempelvis få till ett klimatpolitiskt ramverk som antogs den 15 juni 2017 av riksdagen och består av klimatlag, nya klimatmål och ett klimatpolitiskt råd. Detta kommer att ge en långsiktig stadga genom att sätta ramar för alla kommande regeringars klimatpolitik.
Miljöpartiet har också lyckats få igenom ett fördubblat bistånd för miljö- och klimatsatsningar i fattiga länder. Statsbudgeten för 2018 har en tydlig miljöprofil, den sammantagna satsningen inom miljö och klimat är på fem miljarder kronor med många bra program för grönare städer, grönare transporter, klimatanpassning, stöd till renare hav med mera. För mig är dessa frågor långt viktigare än många andra, där Miljöpartiet blivit tvungna att ge sig för en större koalitionspartner.
Vissa miljöfrågor har särskilt stor betydelse. De som förstår och bryr sig om de långsiktiga överlevnadsfrågorna måste se bortom dagspolitiken. På ett plan har Miljöpartiet eller miljörörelsen vunnit en seger: alla säger sig numera vara ”för” miljöfrågorna. Ingen pratar längre öppet emot utan alla, eller de flesta partier, påstår sig vara lite gröna. Men man skall inte låta sig luras, det är en väldig skillnad i kvaliteten på analysen och djupet i engagemanget. Vissa partier såsom Centern och Vänstern har ett äkta engagemang, men för många partier är detta bara ett slagord till som man bockar av. Om man verkligen bryr sig om klimat och andra frågor är detta verkligen ett starkt argument för att rösta på Miljöpartiet som trots en del förluster i uppblåsta symbolfrågor trots allt har den bästa politiken för miljö och hållbar utveckling, och trots sin litenhet uträttat relativt mycket i viktiga miljöfrågor.
