Det är i skrivande stund oklart vad exakt som har hänt och inte hänt i Limhamn. Polisen har tvingats backa angående inledande uppgifter om kastade gatstenar och attacker mot ambulanser. Ingen kan redogöra för varifrån uppgifterna kommer utan det verkar, precis som i fallet med dödsskjutningen i Husby förra året, som att lösa påståenden och rykten inom myndigheten har kablats ut av kommunikationsenheten. Dessa påståenden har sedan förhöjts till sanning genom den spridning de har fått i media, trots att de i efterhand har dementerats av såväl ambulanspersonal, närvarande journalister, civila och slutligen polisen själva.
Ett fåtal vittnar om våldsamma demonstranter. De allra flesta verkar ha en uppriktig upplevelse av demonstrationen som konfrontativ men inte våldsam. Påståenden om att det har kastats tomma plastflaskor, tändare och annat man hittar i sina fickor verkar ingen förneka, men detta ska enligt demonstranter ha skett först efter att polisen hade angripit.
På sociala medier sprids bilder och videoupptagningar där man ser ridande poliser galoppera genom – och över – en folkmassa. På andra ser man kravallpoliser rusa i kedja mot stillastående demonstranter som skriker “mördare” åt nazisterna – ett högst motiverat känslouttryck sedan det har uppdagats att attackerna den 8 mars i år som nästan slutade med en persons död troligtvis hade utförts av medlemmar i Svenskarnas parti.
Men oavsett om det fanns enskilda demonstranter som hade använt våld, tvärtemot arrangörernas uppmaning, är det helt orimligt att lägga sitt fokus på det. Till skillnad från polisen är enskilda demonstranter nämligen inte en samhällsinstitution som har givits tillåtelse att använda våld, bära skjutvapen och frihetsberöva människor.
Vi kan och bör fördöma enskilda demonstranters eventuella våldsutövande, men ur politiskt perspektiv är individuellt agerande inte så intressant. En helgkväll i en krogtät storstadsdel är mer våldsam och leder till fler gripanden än helgens demonstration. Det som är uppseendeväckande och behöver analyseras är polisens våldsutövande, och det är viktigt att kunna diskutera det utan att hela tiden ställa det i relation till, eller i värsta fall rentav jämställa det med, våld som utövas av enskilda civila.
När någon tenderar att byta samtalsämne från polisens övervåld och flytta fokus till anklagelser mot demonstranter beror det antingen på att de inte är intresserade av att politiskt utvärdera händelsen, eller att de har ett politiskt intresse av att det inte sker. Den första gruppen är sympatisk, beståendes av människor som utifrån sina värderingar reagerar instinktivt med motstånd på varje tanke på våld, ovana att jämföra parterna utifrån ett maktperspektiv.
Den andra gruppen, dit högerns debattörer får anses höra, representerar ett intresse som tjänar på att “vänstern” – i själva verket den breda och brokiga grupp som visar motstånd mot nazisterna – demoniseras och utmålas som våldsverkare i ständig konflikt med polisen. Det är oärlig retorik, men mer går knappast att vänta i en tid där högern står handfallen inför den vänstervind som ska komma att kosta dem makten i valet.
