Jag, liksom alla andra vanliga dödliga, ser inte mig själv som så särskilt speciell. Visst har jag vissa omständigheter i mitt liv som är unika för just mig. Att jag får skriva för den här tidningen är en av dem. Men i det stora hela är jag vem som helst. Eller ja, i en perfekt värld hade jag varit vem som helst. Men jag bor i Sverige 2015. Jag heter Arefeh Behbakht, är född i Iran och tillber Allah. Jag är inte ensam om att ha ett ovanligt namn och ett icke-vitt utseende. Men uppenbarligen är jag på grund av ovanstående egenskaper tillräckligt utmärkande för att aldrig kunna ses som ”vem som helst” av alla möjliga människor i samhället. Jag tänker inte göra mig själv viktigare än vad jag är. Men ibland när jag hör på politikerna och läser alla tyckares texter, kan jag få en närmast utomkroppslig känsla. Liksom för ett ögonblick så pausar jag och tänker: ”Herregud. Allt detta som alla ältar och debatterar tills de nästan tappar andan...Jag är en av människorna som de syftar på. Lilla jag. 161 centimeterm lång och 53 kilo tung. Jag tillhör den här gruppen som alla dessa mäktiga människor har så sanslöst många åsikter om. Bara för att jag ser ut som jag gör och heter det namn mina föräldrar gett mig. Jag ber till Allah, älskar tacos, dyrkar Håkan Hellström, har Spider Man-lakan och lever för hiphop. Hur kan min högst ordinära närvaro i det här landet vara en sådan big deal för alla dessa mäktiga människor? Och above all, exakt HUR i all sin dar kommer demokratin må bättre av att folk ostört ska få hata folk som ser ut som jag?”

Jag vet att det låter som att jag tror att världen cirkulerar kring mig. Jag svär, det är inte meningen att låta som den värsta sortens liberal. Men alltså, helt fel har jag ändå inte. För i slutändan handlar varenda debatt om tidigare nämnda ämnen om mig, min familj och mina barndomsvänner i alla möjliga färger. Det är oss man hatar, det är våra liv man smular sönder i ingresser, rapporter och på debattsidor. Men jag är inte bara en siffra i en statistik, utan en människa av kött och blod som råkar ha Mellanöstern-bruna ögon. Vad som provocerar mig mest när jag läser och hör allt dessa maktmänniskor har att komma med, är att de tror sig ha första tjing på debatten. Bara för att de råkar sitta i maktposition och är mest högljudda, så tror de att deras inlägg är viktigast. Och gudarna ska veta att de tar i med tårna. Enda gången de kniper käft är då det handlar om deras eget bristande ansvar när det kommer till både segregation, strukturell rasism och orättvisor. Det allra värsta är att alla dessa människor har makten att bestämma hur mitt liv ska se ut och hur samhället ska se på mig, mot min vilja. De fattar beslut om budgetar och de skapar opinion. Och om folk protesterar mot att de hatas, ja då är de ett hot mot demokratin. 

Jag tänker inte avsluta texten på ett konstruktivt sätt och ge förslag på lösningar. För det är inte mitt ansvar att få slut på rasismen jag drabbas av. Det är liksom inte jag som felat här.  Jag ska inte behöva skriva en välformulerad text för att slippa hat och glåpord. Det enda jag tänker göra är att försvara de som hatas, få iväg den här texten och #backaadam.