Forskaren har verkligen rätt i att vi enkelt föreställer oss en domedag, och vi fascineras av den. Framtidsdystopier fyller både våra bokhyllor och biografer, och det handlar om allt ifrån zombies till naturkatastrofer och politiska kollapser.

Skräck och action har fascinerat oss sedan filmen uppfanns, men det verkar krypa in lite mer under skinnet nu. Det stora intresset har till exempel fått amerikanska smittskyddsinstitutet att göra en rapport om vad du borde göra om zombieapokalypsen kommer. Institutet blev överraskade när guiden sprängde servrarna, då de med mycket mindre lycka länge försökt få ut information om liknande situationer.

En annan stark gren är de lite mer samhällsinriktade framtidsdystopierna, med Hungerspelen och Divergent-serien i förgrunden. Folk hejar på Katniss, men i vår riktiga värld är det mycket svårare att engagera sig i världens orättvisor och i ett skevt nord/sydförhållande.

I verkliga världen börjar både tid och resurser bli knappa. Enligt forskaren Johan Rockström och naturfotografen Mattias Klums senaste bok har vi mindre än 30 år kvar innan silvret tar slut och 60 år innan uranet tar slut. För andra metaller ser det ännu värre ut, och det känns knappast ekonomiskt att vi, trots klockan som tickar ner, fortfarande har ett system som gör det billigare att bryta ny metall än att återvinna.

Det finns även direkta ekonomiska vinster med att ta hand om planeten. En återställning av korallreven skulle ge en vinst på nästan 1,2 miljoner USD per hektar. Även våtmarker, sjöar, floder, skogar och gräsmarker skulle ge god ekonomisk vinst, enligt Rockströms och Klums bok. För att inte prata om vinsterna med att stoppa klimatförändringarna snarare än att ta hand om konsekvenserna. Det finns ingen brist på ekonomisk motivation att ta hand om våra resurser, men det är inte så vårt ekonomiska system fungerar just nu.

För 50 år sedan var vi övertygade om att framtiden var ljus och bara skulle bli bättre. Och det har den blivit, i alla fall i Sverige. Människorättsperspektivet har tagit plats, genusstrukturerna har börjat luckras upp, HBTQ-rättigheter har blivit starkare, den ekonomiska tillväxten har skjutit i höjden och vi har aldrig haft en så hög levnadsstandard som vi har nu.

Men i och med klimathotet och planetens gränser kan vi ha nått peak välstånd, och det är inte för att vi inte sett tecknen komma. Vi har haft decennier på oss att agera och komma med alternativa system där vi kan leva välfärdsliv utan världssystemens kollaps hängande över våra huvuden. Det är som om allt har blivit bättre utom framtiden. Men lösningarna finns där, vi behöver bara engagemanget och insikten att saker kommer att förändras. Om vi är förberedda när det sedan händer är upp till oss.