Det sägs ofta att klyftan mellan stad och landsbygd bara ökar. I staden finns de som tjänar mest, de med högst utbildning och de som vet vilket vin man ska beställa på krogen. På landsbygden finns de utan framtidshopp. En ny undersökning visar att icke-stockholmare tycker allt mer illa om huvudstaden, och i Dalarnas Tidningar skriver ledarskribenten Emma Jaenson att klassföraktet i Stockholm är så olidligt att hon aldrig kommer att bo där igen. Men finns konflikten mellan stad och landsbygd verkligen? Är det inte i själva verket en omskrivning för någonting annat som är för läskigt att prata om – de ökande klassklyftorna?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det finns en bild av stockholmare som självcentrerade och dryga, men i den bilden finns även en inneboende acceptans av vem stockholmaren är: en person med makt och pengar som bor i innerstaden. Den verkliga bilden är att våra storstäder lider av en segregation som är lika destruktiv som skillnaderna mellan stad och landsbygd.
Barnombudsmannen har precis tagit fram den första rapporten om hur barn i förorts- och glesbygdskommuner uppfattar sin situation. Dessa barn kan bo tio minuter från Stockholms innerstad, likaväl som 100 mil bort. Ändå har de mycket gemensamt. De beskriver hur de möts av låga förväntningar. Att ingen vuxen riktigt tror att det kommer att gå bra för dem, inte ens i skolan. Även om de älskar sin uppväxtort, så är de säkra på deras bakgrund kommer att påverka deras framtid, att de inte kommer att få jobb som vuxna. I bägge fallen saknas framtidshoppet.
Jaenson skriver i sin ledare att många stockholmare tror att de ligger ”kulturellt närmare storstäder som New York och London, snarare än Avesta och Rättvik”. Hon skriver också att vi stads- såväl som landsortsbor trots allt ”talar samma språk, röstar i samma val och delar samma kulturella referensramar”. Jag tror att hon har fel. Jag tror att de kulturella referenserna skiljer sig mer mellan Rättvik och Stockholms innerstad, än mellan den övre medelklassen i New York och Stockholm. Och fortsätter Sverige vara det land där klasskillnaderna ökar snabbare än i något annat OECD-land, så kommer den bilden att förstärkas.
Det handlar om en arbetarklass som både i storstädernas mer utsatta kommuner och på landsbygden får uppleva hur de blir nedprioriterade. Hur deras förväntade livslängd skiljer sig åt med över tio år jämfört med Sveriges rikare skikt. Hur sjukvården antingen inte är närvarande på orten, eller hur privatiseringar har gjort det olönsamt att ens ta emot sjukare och fattigare patienter.
Därför är det märkligt att det största arbetarpartiet så sällan pratar om klass, nu när till och med Jan Björklund (L) konstaterar att sådana strukturer existerar. Att förslagen om att stoppa vinster i välfärden för att få en mer likvärdig skola och vård är så kontroversiella, även för socialdemokrater. Att vi erkänner att klassklyftor är ett problem, utan att vilja återinföra skatter för de allra rikaste. Utan att göra något åt att sjuka beskattas mer än arbetare, och att arbete beskattas mer än kapital.
Men är detta, såsom ibland antyds, Stockholms medelklass fel – de som inte har koll på hur det är utanför innerstaden? Som oftare pendlar till Paris än till Rinkeby? Tror man det så har man inte sett hur klass blir alltmer avgörande för vilket liv vi lever, vad vi konsumerar för kultur och mat, och hur vi prioriteras av samhället. Så sluta skylla på medelklassen i Stockholm och börja rikta fokus mot de politiker som kan bryta den här utvecklingen. För det är inte stockholmares dryghet som splittrar oss, det är klasspolitiken.
