En dryg vecka har gått sedan nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) marscherade i Göteborg. Uniformerade nazister, iförda visirhjälmar, kroppsskydd och med kampfanor med en symbol känd från Adolf Hitlers SS-trupper. Det påverkade mig mer än jag var förberedd på att se dem på så nära håll.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
När jag var barn, och överlevare från Förintelsen kom och berättade om sina upplevelser för elever i grundskolan, var det nästan omöjligt att föreställa sig att nazister någonsin igen skulle kunna visa sig öppet.
10 000 motdemonstranter i Göteborg visade också att de allra flesta fortfarande anser att nazism bör förpassas till historien. Att NMR inte kom längre än till Ica Focus vid Liseberg, tack vare de breda folkliga protesterna, var en efterlängtad seger för antifascismen.
Men trots framgången är det någonting som värker och skaver, nämligen det faktum att så många som bidragit till att vi nu är i en situation där nazistiska frikårer marscherar i våra städer inte hålls ansvariga.
För självklart marscherar inte NMR i ett politiskt vakuum. Nynazismen kan bara visa sitt vidriga ansikte i en samtid som redan rört sig så pass mycket mot det samhälle som nazister vill se, ett samhälle som gör skillnad på människor, att NMR:s åsikter inte längre är enbart en företeelse på marginalen.
Svenska Dagbladets kulturskribent Margit Richert skrev dagen efter demonstrationen, i en text som fick stor spridning, att högern har ”en plikt att markera mot sin egen avgrund”.
Tydligare kan det nog inte sägas – nazism är högerns yttersta flank. Och det är högern som satt agendan i Sverige de senaste årtiondena.
Decennier av nyliberal politik har målmedvetet krympt den gemensamma välfärden steg för steg, en process som fortsätter med oförminskad styrka.
De som drabbas hårdast är just de grupper av människor som nazismen faktiskt vill utrota. Både Moderaterna och Kristdemokraterna har uttryckt att de kan tänka sig att bilda regering med Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter.
Så sent som två veckor före demonstrationen föreslog Moderaterna att rätten att komma till Sverige och söka asyl ska avskaffas. Förslaget är en kopia av det förslag som Sverigedemokraterna lade fram för något år sedan.
Samtidigt reser allt fler högerdebattörer krav på att militär ska få sättas in mot social oro inom landets gränser, polisen i Malmö söker efter personer som ska utvisas i kyrkans lokaler, och socialtjänsten i samma stad anger gömda familjer till gränspolisen.
Även socialdemokratin deltar i denna rusning högerut. Nuvarande regering har inskränkt rätten till personlig assistans till ett minimum, vilket redan skördat liv.
Arbetarrörelsens själva kärna, fackföreningsrörelsens samlingsorgan LO, stödjer oanmälda polisrazzior för att söka efter papperslösa arbetare.
Till och med människor som kallar sig vänster har de senaste åren ägnat sig åt att demonisera antirasister, hellre än att vända blicken mot alla de sätt på vilka vårt samhälle upprätthåller och förstärker alla de skillnader i människovärde som marscherande nazister är ett extremt uttryck för.
Det är många som bär ansvar i dag. Och det är tydligt att den majoritet som vill se ett annat samhälle måste skapa det själv. Det kommer inte ges till oss ovanifrån.
