En ung arg Veronica ägnade sin tid i talarstolen åt att argumentera mot Öresundsbron och för permanenta uppehållstillstånd. Partistyrelsen vann den fösta frågan, men förlorade den andra. Så här i efterhand kan jag tycka att kongressen gjorde rätt när den sa ja till både Öresundsbron och permanenta uppehållstillstånd. 

Öresundsbron har alldeles säkert haft miljöpåverkan, men det kollektiva resandet över sundet har också vuxit på ett sätt vi på 90-talet inte vågade hoppas. Utan en smidig, snabb och fast förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn hade vi gått miste om en djup integration mellan människor och på arbetsmarknaden. Kort sagt, bron är bra för både de som nyttjar den och för oss andra lever i Skandinavien. 

Kanske syns det tydligast när politiken gör det svårare att resa över bron. Som när Sverige 2015 införde ID-kontroller i syfte att begränsa människors möjlighet att söka asyl. Samtidigt försvårades resor till och från jobbet för mängder av skåningar och danskar. Därefter blev bron ett slagträ som båda länder nyttjat i olika syften. När Öresundsbron nu i veckan firar 20 år är den stängd för de flesta resenärer. Den här gången på Danmarks initiativ.  

Permanent uppehållstillstånd som grundregel vid asyl är knappast en fråga uppe på bordet längre – allra minst i den politiska migrationskommittén, vad det verkar. Sorgligt, men mest konstigt. Förutom att ge skydd så är en väg till integration, som tryggheten i ett permanent uppehållstillstånd ger, helt centralt för migrationspolitiken. Först då finns skäl att validera sin utbildning, lära sig språket, bygga nya sociala relationer och skapa ett nytt liv för sig och sin familj. Också ur ett rent egoistiskt svenskt perspektiv är det alltså mycket smartare att nya svenskar välkomnas och får möjlighet att påbörja en etablering och bidra till det gemensamma. 

Det enda rationella är permanenta uppehållstillstånd, både för den som kommer ny och för oss som redan bor här – för integrationen. Det är med sorg jag konstaterar att det nu istället talas om så kallat ”volymmål” för flyktinginvandring. Hela resonemanget bygger på ett tankefel om att flyktingkris är något i vår del av världen och det orimliga att vi kan besluta om en ”volym” flyktingar. Att rätten att söka asyl därtill är en av FN:s mänskliga rättigheter gör det inte mer aptitligt att frångå asylrätt till förmån för ”volymmål”. 

Vi som lever nu har ett ansvar för både samtiden och framtiden. Öppenhet och frihet berikar Sverige på många plan: ekonomiskt, intellektuellt, kulturellt och så vidare. På samma sätt med integration och jämlikhetssträvan. Det driver i sig växande välstånd. Motsatsen, slutenhet och ökade klyftor, leder tveklöst till ett samhälle präglat av stagnation och slitningar. Den svenska modellen bygger på öppenhet och jämlikhetssträvan och är värd att både försvara och utveckla.  

Det är oansvarigt att backa in i framtiden. I sak hotar det vårt välstånd, men det öppnar också upp för unkna värderingar som finner grogrund i stagnation och slitningar.

Att ta emot flyktingar handlar om anständighet, människorätt och solidaritet. Men det är också en viktig byggsten för vår gemensamma framtid. På samma sätt som en öppen bro till kontinenten är viktig för att vårt lilla land inte ska isoleras i världens utkant, så är invandring och integration det.

En human, rättssäker och reglerad flyktinginvandring med vidgade skyddsgrunder, permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening som grundregler är både en viktig del av och ett sätt att värna den svenska modellen.