Så skriver Philus från Alexandria, ca 100 år E.Kr. Det är ett tag sedan så en får väl ha ett visst överseende.
Men frågan är, hur mycket av dessa tankegångar lever kvar i vår tid? Svaret är dessvärre – en hel del.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När jag var jämställdhetsombudsman åren 2000 – 2007 skrev jag en gång i årsredovisningen till regeringen: ”Jämställdhetsarbetet går framåt, men det går också bakåt samtidigt som det står stilla.” Den karaktäristiken är alltjämt giltig. Det vore fel att förneka att det skett några framsteg under de senaste 100 åren och vore också en kränkning av kvinnorörelsen som i sin kamp flyttat fram positionerna. Statistiska centralbyråns lathund om jämställdhet ”På tal om kvinnor och män”, som utkommer vartannat år, visar på förändraringar i riktning mot jämställdhet inom de flesta samhällsområden. En del större, de flesta små, i vissa fall inga alls.
"Kvinnan förklarar ändligheten, mannen jagar efter oändligheten. Så måste det vara, och var och en har sin smärta; ty kvinnan föder barn med smärta, men mannen undfår sina idéer med smärta”, konstaterar Sören Kirkegaard i mitten på 1800-talet.
Kirkegaard har alltså nästan 2000 år senare samma uppfattning som Philus om vad kvinnor och män har på jorden att göra. Efter detta nedslående konstaterande kan en väl fästa förhoppningar till att det stora genombrottet för synen på jämställdhet inleddes först på 1900-talet. Och i dag är ju genusteorier och ett feministiskt förhållningssätt till behovet av förändringar väl etablerat. Eller?
Strindberg skriver i början av 1900-talet i ”En blå bok”: ”Varför kvinnan avbildas som en sfinx av männen, ha flera orsaker. Hon är ofattlig, emedan hennes själ är rudimentär; hon tänker med magen, levern och livmodern. Hennes omdömen äro dikterade av intressen och passioner, av hunger och könsdrift; hon gör slutledningar efter väderleken och månskiftena.”
Citatet är ett tydligt exempel på att män alltid har en sexualiserad infallsvinkel när de bedömer kvinnors förmågor och kvaliteter. Det synsättet kan män också ha på män, men bara då det passar för att framhäva ”det manliga”. Ett färskt exempel på detta är hur partiledaren Jan Björklund har kommenterat symbolen för Liberalerna, som enligt många leder tankarna till en erigerad penis. Han har sagt att det är ett ”kaxigt L med karaktär” som beskriver ett ”potent parti”. Enligt Björklund stod det självfallet klart att tecknet kunde tolkas som en fallos-symbol. Jag undrar vad bl.a. Birgitta Olsson tycker.
Den manliga överordningen grundas fortfarande bland annat på hur män förhåller sig till kvinnors respektive mäns sexualitet.
Att män är subjekt och kvinnor objekt går inte att uttrycka tydligare än vad Horace Engdahl gör i den nyutkomna boken ”Den sista grisen”. ” "Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.”
Jämför Engdahl med en annan tänkare, Rousseau, ca 250 år tidigare. Han motsatte sig Voltaires uppfattning att kvinnan var jämställd med mannen. Rousseau hävdade sina teser från könsorganens olika funktioner i sexualakten: Det ena måste vara aktivt och starkt, det andra passivt och svagt; det ena måste vilja och kunna men i fråga om det andra är det tillfyllest att det gör ringa motstånd.
Maria-Pia Boëtius uttrycker i en ledare i ETC den 7 maj 2016 en förhoppning om att ”Den nya generationens män” inte kommer att bry sig om patriarkatets löfte att män under alla förhållanden kommer att ha kvinnor under sig i rangordningen. Dessa män skräms inte av att kallas feminina. De är inte så många, tror jag, inte tillräckligt många, ännu. De blir kanske fler. Jag är inte övertygad men hoppas att hon har rätt.
I den här artikeln refereras endast till män. Det är avsiktligt. Det är männen som måste förändras för att vi ska bli av med den diskriminerande ojämställdheten.
