Detta märks i ett överdrivet stort intresse för vad enskilda artister gör eller inte gör. Jag vet inte hur många spaltmeter som skrivits om huruvida Beyoncé är riktig feminist eller inte, eller hur många som just nu analyserar Rihannas senaste video. Visst är det kul att diskutera detta, men riskerar vi inte att hamna i patriarkatets egna fällor till slut? När vi hela tiden diskuterar enskilda kvinnors beteenden? Jag menar, hur ofta dissekerar vi Håkan Hellströms, eller någon annan vit snubbes, senaste video? Om den är socialistisk eller kapitalistisk, om han är förebild för unga män, om den är frigörande för arbetare?

Det finns också en besatthet kring vad unga tjejer gör eller inte gör. Antingen hatar man allt de gör eller så finns en pliktkänsla att tycka att allt de gör per automatik är feministiskt. Poledance, burlesk, selfies hyllas som frigörande aktiviteter. Men är inte allt detta bara gammal förklädd sexism eller ”retrosexism” som Megan Murphy kallar det på bloggen Feminist Current? Den nya definitionen av feminism tycks ha blivit att kalla allt som kvinnor gillar feministiskt, skriver Murphy.

Särskilt om hon beter sig som en ”man”. Kvinnliga härskare, torterare och rasister i Game of Thrones, anses exempelvis göra serien feministisk. Jag hänger inte med. Kan vi inte bara titta på en serie utan att prompt försöka hitta feminism i den? Inga marxistgubbar håller på så. De lever sina liv och organiserar sig politiskt med andra, inte genom att analysera vilken kändis som är mest socialistisk och vilket beteende i privatlivet som är mest socialistiskt. På så sätt får de kanske också mer energi till politiskt engagemang, när de inte självspäkar sig och anklagar sig själva och sina vänner. Feminismen har ingenting att förlora på att bli mer tillåtande.

Visst, att det privata är politiskt är ett otroligt viktigt ledord inom feminismen och borde bli det även i andra rörelser, men det finns en risk i att göra det politiska privat, hela tiden. Tänk på klimatfrågan som analogi. Att bara fokusera på människors konsumtion, på ekomärkning och odling på balkongen, är att privatisera en politisk fråga, som – för att kunna få kraft att ställa om samhället – kräver att människor går ihop och agerar kollektivt.

På liknande sätt måste vi se upp med att göra enskilda kvinnors privata ”könsresor” till feminism. Beyoncé tjänar mångmiljoner, bland annat genom reklamintäkter och kapitalistiska strukturer. Hillary Clinton är presidentkandidat och Ebba Busch Thor blir kristdemokratisk partiledare, de visar att kvinnor kan agera som män och tjäna på det, visst. Men ska vi jubla över dessa framgångar? Det blir ju samma som att jubla när arbetare gör klassresor in i bolagsstyrelser, eller hävda att denna arbetare är socialistisk för att den utmanar vad en arbetare ”får” göra? När denne person, hur mycket förebild den än är för många, bara anpassar sig till den maktstruktur den vill störta och bara tillfälligt byter ut maktens utseende.

Klart att porträtteringen av kvinnor i populärkultur är viktig, att enskilda förebilder är viktiga, men det finns en gräns. Tänk socialismen, den handlar inte om att BLI kapitalisten utan att störta det kapitalistiska systemet. Fokus är inte på att vara en enskild förebild, utan att organisera sig tillsammans med andra. Fokus på den enskilda arbetaren är mer ointressant än fokus på arbetarklassen. Det är inte så jätteintressant vad arbetaren äter, har på sig, var den bor, utan att hen har mat på bordet och ett bra hem. Visst finns också tendenser inom socialism att överfokusera på individen, både hos folk som har läst för mycket om Bourdieus kulturella kapital och hos de som döpt om socialism till klassism. Men generellt verkar socialism mer vaccinerad mot den här individfokuseringen.

Ett uttryck för den farliga individfokuseringen inom den feministiska rörelsen i dag är bashingen av individer inom rörelsen.

Det verkar som om feminismen ärvt både patriarkatets egenskaper att fokusera på enskilda kvinnors beteenden och kapitalismens besatthet av enskilda förebilder och kändiskult. Vad vi borde göra är att hitta hem till feminismen som politisk rörelse och kanske låta varje feminist ha sin favoritartist eller favoritserie ifred. Och få göra lite mer fel som individer. Det är kollektivet, stupid.