Men så var det detta med tiden.
Hinner ett nytt samhälle etableras innan vi gör det vi måste? Ja, vi vet ju, om åtta år är det försent. Klimatet kommer drabbas av några ”tipping points”, alltså lägen där en accelererad utveckling inte går att bromsa. Smälter Grönlandsisen så… nej, det vill vi inte tänka på.
Alla utsläpp måste halveras före 2030 och vi borde lägga på en säkerhetsmarginal, säg 70 procent mindre utsläpp före 2030 och plötsligt blir tillväxtkritiken lika hopplös som de som tror att teknik löser allt.
Vi har nämligen just gått igenom världens största tillväxtsänkning i modern tid, det kallas pandemin och innebar minskad konsumtion, minskat resande, minskat arbete, minskade transporter, minskad energikonsumtion, stoppat flygande och hela denna lockdown i de rika länderna ledde till ynka sju procent lägre utsläpp, enligt forskarnätverket Future Earth. Tänk dig då att lägga ytterligare nedstängning på nedstängningen. Och ytterligare nästa år. Och nästa.
Det går inte att minska den globala produktionsmotorn så att utsläppen blir låga nog.
För tillväxten är inte problemet, utan innehållet i tillväxten. Den fossila energin (70 procent av utsläppen), industrijordbruket (15 procent) skogsavverkningen (15 procent).
Nerväxten klarar inte uppdraget eftersom en nerväxt på säg tio procent varje år inte minskar utsläppen tillräckligt och dessutom är politiskt och humanitärt omöjlig då nerväxten drabbar de fattigaste hårdast.
Hur många kan leva utan arbete och lön, hur många kan odla i skogsbrynet, hur många kan sänka sin konsumtion och levnadsstandard ner till tio procent av dagens på bara några år?
Ja, en superrik kan det kanske.
Men inte en vanlig löntagare.
Vi måste äta, vi måste bo, vi måste ha energi till allt vi gör, även under en pandemi.
Kan EU:s medborgare acceptera en levnadsnivå som Indiens fattiga på landsbygden, ja då kan nerväxten kanske fungera. Men ett samhälle fungerar inte så. Våra olika behov, våra konflikter och klassintressen, kommer då göra dagens dystopifilmer till snälla berättelser. Ett samhälle blir bara bättre om tillräckligt många också får det bättre. Tryggare, säkrare, friare liv.
Så om det inte räcker med ny teknik, om det inte går att byta bort utsläppskällorna fort nog och det dessutom inte går att bara minska allt…
Vad gör vi då?
Jag tror det här är totalt feltänkt. Jag retar mig på enögdheten. Utveckling är aldrig långsam och linjär, den är alltid revolutionär. Klimatet har sina tipping points, men det har också omställningen. Förra veckan skrev jag om en vi lever i nu. Elbilsrevolutionen. De flesta inser att det minskar utsläpp vid körning (tack för alla mejl om artikeln förresten), men de flesta missar att det också har enorm påverkan på själva produktionsindustrins utsläpp. El är enklare än avgasbilar. Den innebär minskad oljekonsumtion, vilket blir minskade oljetransporter (ungefär 30 procent av alla sjögtransporter handlar om att frakta olja på haven). Det blir då mindre utsläpp genom färre nya oljeskepp. Eller ta sjukvården. Avgasbilen är en stor hälsoförstörare, hälsokostnaden för de farliga avgaserna enorm. Vi sparar miljarder i att inte bli sjuka på grund av avgasbilismen. Genom tillverkning av mindre diesel och bensin sparar vi el i stora mängder i raffinaderierna (ja, el används när man gör bränslet).
Och så vidare.
I själva verket förstärker de revolutionära tekniska sprången omställningen i många led bortom själva tekniken. Och det är det som är vår möjliga räddning. Man kan inte räkna på vad ett nytt snabbt tåg betyder utan att samtidigt räkna på minskat flyg, minskat flygbränsle, minskad produktion av flygplan och minskade byggen av flygplatser.
Teknik som möjliggör lokal matodling i Norden även vintertid är en utsläppsminskning i fler led än maten, världens transporter står för en tredjedel av alla fossila utsläpp och näst störst av alla frakter på jorden är mat. Tänk utsläppsminskningen när maten åker några mil och inte några tusen mil.
En cykel är hundra gånger mer klimateffektiv än även en elbil. Tänk vad det innebär i en storstad av förändrad konsumtion när det inte är tio bilmil man åker för att skaffa det där lilla bordet, utan några kilometer. Köpmönstren kan ändras därför att folk får det bättre, inte sämre.
Poängen med klimaträddningen är att det aldrig får handla om antingen eller.
Då blir det inte av, då ställs grupp mot grupp.
Det är helt enkelt så att utan tillväxt kommer vi aldrig få en nerväxt.
De modeller även kritiska nationalekonomer har när de räknar att ökad tillväxt är ökade utsläpp är felaktiga om tillväxten faktiskt handlar om att få bort den förstörande energin.
Det kan den äntligen göra genom några revolutionära förändringar av energiproduktion, transporter och matproduktion.
Visst kommer vi kunna ta drastiska nerväxtbeslut om människor får det bättre. Vi kan väl börja med att förbjuda privatjet, detta otyg som gör att de rika har tusen gånger mer utsläpp än en normal medborgare.
Sedan får vi acceptera att det blir mycket mindre papper när skogen ska räddas.
Men ökad skog är också en tillväxt.
