Det är fattigdomen som är problemet, inte människorna som tigger.
Tiggare i Sverige organiserar sina liv, familjevis och släktvis. Det är en nödvändighet, för tio tiggare kan inte sitta utanför samma affär. Staden måste delas upp, familjer och släkter måste komma överens om vem som ska tigga var. Det är självklarheter. Folk måste transporteras till sina arbetsplatser men också fram och tillbaka mellan hemlandet och Sverige. En viktig fråga är också att organisera och bestämma vem som ska passa barnen. Återigen är det familjen och släkten som hjälps åt. Det är självklart och skiljer sig inte på något sätt från hur vi andra organiserar våra liv.
Vissa hävdar att tiggandet i sig är problemet. Men det är inte tiggandet som är problemet, utan att det finns fattigdom och brist på arbetstillfällen vilket tvingar folk att tigga för att överleva. Sådant går inte att lösa med tiggeriförbud.
En del kommer säkert att upphöra med tiggeri om det skulle bli förbjudet eftersom det då skulle bli mycket svårare att tigga. Som helhet upphör det inte på grund av ett förbud, det blir bara svårare. Det som då händer är att de kvarvarande tiggarna kommer att behöva så kallat beskydd och liknande. I dag organiseras tiggeriet på familje- och släktnivå. Om tiggeri kriminaliseras kommer organiserad brottslighet att ta över och det blir sämre på alla vis för tiggarna. Det ekonomiska utbytet av tiggeriet minskar för dem när de hamnar i händerna på kriminella ligor och de dessutom blir jagade av polisen. För tiggarna finns inget att vinna på tiggeriförbud.
För oss andra finns heller inget att vinna. Det är knappast bättre med 2 000 tiggare som kriminella tjänar pengar på än 4 000 tiggare som är självorganiserade små familjeföretag där de pengar de tigger ihop kommer till bättre användning än om tiggarna arbetar för kriminella. Ett tiggeriförbud innebär starkare organiserad brottslighet med allt vad detta innebär för samhället.
Lösningen är inte ett tiggeriförbud. Det finns helt enkelt inga kortsiktiga och enkla lösningar för detta utan bara långsiktiga sådana. Det behövs arbeten såväl som socialförsäkringssystem i Rumänien och Bulgarien eller på europeisk nivå etc.
Det är fattigdomen som är problemet, inte människorna som tigger.
Andra hävdar att också tiggarnas övernattningsplatser och bosättningar är ett stort problem. Men så är det naturligtvis inte heller. Det är bostadsbristen som är problemet, att människor tvingas övernatta ute i kojor, under broar och viadukter. Det är inget som går att lösa med vakter och poliser, genom att riva läger och köra bort folk eller genom tiggeriförbud. Det krävs i stället genomgripande långsiktiga lösningar på detta, men det finns också sätt att tillfälligt lösa detta. I Göteborg står det en husvagn utanför var och varannan kyrka. Det är ett sätt. Andra är de övernattningsbostäder som exempelvis Räddningsmissionen med flera har. På längre sikt är lösningen att bygga fler billiga bostäder så att ingen ska behöva sova ute.
Det är bostadsbristen som är problemet, inte människorna som sover ute.
