Ledare: Det är inte svårare än att vi delar lika

Trots att vi har kommit förhållandevis långt med vårt jämställdhetsarbete i Sverige är det fortfarande självklart att kvinnor ska ta det absolut största ansvaret när ett heterosexuellt par skaffar barn. Mammorna tar ut tre fjärdedelar av dagarna i föräldraförsäkringen. Visst, pappors uttag av föräldradagar har ökat. I dag är 60 dagar reserverade för den ena föräldern (läs pappan) och kan inte överlåtas, vilket har gjort att pappor tar ut fler dagar än när föräldraförsäkringen infördes på 1970-talet. Men den andra månaden ökade uttaget med mindre än tio dagar i genomsnitt bland män. Med dagens takt kommer det att ta närmare tre decennier innan vi uppnår ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Det är oacceptabelt. 

Eftersom det är diskriminerande får arbetsgivare inte ställa frågan, men under en anställningsintervju för några år sedan fick jag frågan om jag hade  tänkt skaffa barn snart. Jag svarade självklart nej, eftersom jag insåg att det skulle påverka mina chanser att få jobbet. 

Vi vet att det ojämna uttaget av föräldraledigheten har negativa effekter på kvinnors inkomstutveckling, anställningsvillkor, sjukfrånvaro och pension.

Arbetsgivarna är väl medvetna om att kvinnor tar ut drygt tre fjärdedelar av dagarna i föräldraförsäkringen och att det innebär att kvinnor i fertil ålder kan komma att försvinna från arbetet under en längre period. Det spelar naturligtvis roll vid såväl rekrytering som lönesättning. 

På motsvarande sätt räknar arbetsgivare med att män som blir föräldrar ska jobba precis som vanligt och inte vara föräldralediga för att ta hand om sina barn. Eller som i mitt fall, min sambo har eget företag vilket gör att många utgår ifrån att han inte kommer att kunna vara hemma och ta hand om vår son. Han har ju företaget att tänka på. 

Det får mig att börja koka. Varför ska det vara så förbannat svårt att dela lika på ansvaret för ett gemensamt barn? 

Ett vanligt argument för att män inte kan vara föräldralediga en längre period är att familjen skulle förlora inkomst eftersom män i de flesta fall tjänar mer än kvinnor. I ett kort perspektiv kan det absolut vara sant, men i det långa loppet kan en familj göra en rejäl förlust om de låter traditionella könsnormer styra. Den som är föräldraledig en längre period får en sämre löneutveckling, det gäller för både män och kvinnor. För kvinnor kan löneutvecklingen däremot påverkas positivt om pappan ökar sitt uttag, varje månad som pappan är hemma ökar den framtida lönen med sju procent för mamman.

Det är våra förväntningar och rådande strukturer som återskapar de förlegade tankarna som säger att hem och barn är kvinnors ansvar och att det är och förblir männens huvuduppgift att försörja familjen. 

Det är bara med en radikal förändring av det faktiska uttaget av föräldraledigheten som vi kan krossa de förlegade könsrollerna.  

Nu förhandlar Vänsterpartiet och regeringen, som vill införa en tredje pappamånad, om föräldraförsäkringen. En tredje pappamånad är ett litet steg på vägen. Men det är långt ifrån tillräckligt. För att familjer ska ha möjlighet att bli mer jämställda och faktiskt dela ansvaret lika nu, inte om 30 år, krävs en individualiserad föräldraförsäkring. 

Det är inte svårare än att vi delar lika.