Låt oss bara just i dag släppa skattesmitarna och vinstsugna riskkapitalister som står redo att hugga tag i nya delar av samhällsapparaturen. Problemen började långt innan vargarna släpptes in i systemen. År efter år har folkvalda pressat ner budgetar och på botten råder inte de uppskrivningar i förhållande till konjunkturen som eliten håller sig med. I takt med att budgetarna har krympt har också flyttats också ansvaret på något magiskt sätt från dem som klubbat plånboksstorleken till dem som sliter i verksamheterna. Fast det är såklart inte magi. Bara fula trix.

Den fristående tankesmedjan Balans bildade sig själv för att ljussätta hur stressen trasar sönder hart när varenda yrkeskategori inom välfärden. De synar och jämför och producerar material som ”skolnedskärningskartan” och konstaterande att 260 av 290 kommuner gjorde nedskärningar i sina budgetar under förra året. Inför än krassare kommande budgetar skriver de att ”politiker beskriver inte de här nedskärningarna som nedskärningar utan som effektiviseringskrav”.

Det sjukaste av alltihop är att det behövs en tankesmedja för att försöka få folk att lyssna. Ingen har missat hur det står till. Det går inte ens att låtsas. Det finns drivor av akademiska undersökningar av hur stressen påverkar inte minst kvinnor inom vård, skola och omsorg. Det handlar inte bara om att de inte hinner med, till exempel socialarbetare tvingas fatta beslut som går på tvärs med de värderingar som ledde dem till yrket.

I ETC Göteborg frågade sig socialarbetaren Sophia Laveborn i veckan vad hennes kompetens ska vara bra för om beslut bara ska administreras. Och för den samhällsekonomiskt sinnade saknas långsiktighet.

”Klienten som jag fick skicka ut på gatan hade inte fått hjälp eftersom hen inte hade sociala problem. Till mig sade hen, ’Grattis, nu kommer jag att få det’.”

Apropå samhällsekonomi vet vi därtill att pressade arbetssituationer leder till sjukskrivningar och att sjukskrivningar till följd av stress nu kostar samhället många miljarder varje år. Ändå får det spinna vidare såhär.

Problemet är att vi har vant oss så vid allvarsamt framförda budskap om effektivisering, omorganisation, budgetunderskott och andra nedskärningstermer som får öronen att slakna. Det låter inte förhandlingsbart. Det slipar ner kanterna på krislarmen. Vi kan kalla det effektiviseringsutmattning. Det offentliga samtalet springer i cirklar och det låter som om ekonomi är absoluta tal och inte en fråga om prioriteringar. Man blir helt slut.

Skärpning! Ryck åt dig närmsta reportage från verklighetens omhändertagande sektioner. Se dig därefter i spegeln och upprepa följande:

Detta är ingen naturlag.

Det måste inte vara såhär.

Det finns inga gudomliga påbud om att samhällsservice måste gå på knäna.

Detta är politik.

Att fler behöver försörjningsstöd under längre perioder än förr är politik. Att Försäkringskassans medel inte räcker till alla som behöver dem är politik. Att personalen inte hinner ta hand om alla som står i kö är politik. Och det borde inte handla om den personalen. Det borde handla om dom som bestämmer, några våningar upp.

Ingen skriver ”går på soc” på visitkortet. Och så länge vi blundar för att sysselsättning, ekonomi och samhällsklass är politik, och istället låter profitörer och borgerliga debattörer sätta tonen, så kvarstår en skam. Alltså står få upp och skriker om sin förbannade rätt att landa i skyddsnätet. Få på botten startar nätverk och grupper och protesterar – alla vill ju lösgöra sig, komma på benen och vandra vidare. Människor vill inte passiviseras, vad Moderaterna än påstår.

Personalen skriker visserligen nästan hela tiden, men deras klagan ställs ord mot ord gentemot arbetsgivare. Tyvärr tyvärr, heja hjältarna, men sorry sorry. Huvudet där uppe på sned och ännu en välfärdsarbetare säger upp sig och söker ett jobb som går att leva med.

Märk väl här – vi ska inte ska tycka synd om. Empati i all ära, men det hjälper inte. Här handlar det om ekonomi. Det måste kosta mer. Mycket mer. Det borde givetvis vara förbjudet att låta privata företag tömma skattekassan genom vinstuttag. Men det måste också in mer skattemedel i skyddsnäten. Vi är en sorglig väljarkår om vi inte kräver att åtminstone partierna till vänster om mitten nyttjar frågan som politiskt slagträ.

Vill vi att sjukvårdspersonal, socialarbetare, pedagoger och andra som ska ta hand om barn, gamla, sjuka och hjälpbehövande ska fortsätta gå sönder? Eller att sjuka, fattiga, barn och gamla ska gå sönder? Nä, men gör nåt då!

Snart är det EU-val. Vad har dina kandidater att komma med för en socialt hållbar framtid? Vad får ett sunt samhälle kosta? Fråga dem det.