Alla i Sverige vet numera att Nya Moderaterna var en pr-bluff, Reinfeldt och Borg med en armé av pr-folk, som lånade av ”sossarna” för att ta makten och omstörta Sverige, vilket de lyckades med. Ingen vill gå med på att ha blivit lurad, vare sig allianskolleger, väljare eller journalister, så analysen uteblir. Moderaterna är nu främst i opposition mot sig själva, sin egen under åtta år genomdrivna politik. De flesta partierna har faktiskt gått med på att låta sig behandlas som varumärken – kapitalets nyordning – och sätter konkurrensen före ideologin, eftersom stormediernas sportpolitiska kommentatorer kräver det av dem. Vem vann? Nu gäller inte längre en övertygelse om det allmänna bästa utan hur man ska manövrera för att bli vinnare i konkurrensen om att toppa de sportpolitiska nyheterna. Och det alltmer sportpolitiska nätet
Att ha lyckats förvandla politiska partier till varumärken, med utomordentlig hjälp från det Idol-jury-liknande kommentariatet är en av pengamaktens främsta segrar, en dold framgång, som de politiska partierna inte ens själva verkar vara medvetna om, lika lite som den borgerligt/kommersiella journalistiken, som också dominerar public-service. Det politiska spelat är viktigast för dessa kommentatorer, det allmänna bästa verkar de inte ha hört talas om. I deras världsbild framstår det allmänna bästa, om de ens känner till ordet, som vänstervridet. Ännu en seger för pengamakten. The winner takes it all.
Tydligast syns det i USA, där kongressen gång på gång är beredd att försätta hela supermakten i ett slags inrikespolitiskt limbo för att komma åt Barack Obama och profilera sig, kosta vad det kosta vill. Det allmänna bästa ger de faen i, de vill vinna och de har otroligt mäktiga och stormrika sponsorer, typ bröderna Koch, som verkar vara Ayn Rands arvtagare (kolla nätet, kolumnutrymmet räcker inte.)
Partierna i Sverige lever idag på mycket generösa bidrag och löner från skattebetalarna, från oss, som i ett slag förvandlar en riksdagsledamot till medlem av en elit, en gång en god tanke, men nu när partierna knappt har några medlemmar blir den i det närmaste korrupt. Det vore intressant att göra time out och ta ifrån alla partier allt underhåll under åtta år och se hur de klarar sig, låta dem börja om från början med två tomma händer, precis som alla de nya rörelser som till skillnad från dem vill förändra världen, självklart med en lag som kräver att alla bidrag och alla lobbying-möten ska redovisas i detalj.
Hur många skulle vilja skylta som bidragsgivare åt SD? Hur skulle de andra partierna klara sig i den konkurrens de förespråkar? Vad är det för ”politiskt system” vi underhåller? Men det kommer inte att ske, eftersom det är dessa som innehar makten, trots att allt fler tycker att det inte finns ett enda parti som motsvarar deras dröm om framtiden, vilket är själva idén med demokratin. Jag skulle säga att kapitalet för tillfället erövrat demokratin och gjort om den till en kader av lydiga medlöpare, den dolda agendan, som de politiska mainstream-kommentatorerna vare sig kan eller förmår skildra, eftersom de är en del av hela projektet.
”Det politiska systemet” håller på att sjunka ner i kvicksand, komponerad av konkurrens, vinnare och förlorare, kändiseri, tävling om allt, historielösa, mediala kommentatorer, skitläskiga gilla-tummar, precis vad pengamakten önskat sig, och att den som äger mest när den dör har vunnit, typ förre statsministern Göran Persson (S), som numera leker godsherre och uppför sig som patron i Kulla-Gulla eller förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M), som efter att tigande ha lämnat det sjunkande moderatskeppet numera förekommer i sybaritiska kändisätorgier i teve, antagligen för att sälja sin dötråkiga bok. Vem kräver respekt för detta? Vilka har mage att kalla det politikerförakt, kommentariatet såklart, när det egentligen bara handlar om förtvivlan över vad vi har att välja på?
Det som oroar mig mest är stormedias historielöshet och handfallenhet inför Sverigedemokraterna i Sverige och inför Donald Trump i USA. Trump och SD vet hur medierna fungerar och använder sig skickligt av det. Och stormedierna beskriver sig som offer för kändiskulturen, som de själva medskapar. Människor, både i Sverige och USA är missnöjda med hur det politiska systemet fungerar, en del gillar uppstickare som sätter dit den makt de är missnöjda med, det är viktigare än vad Trump eller SD egentligen predikar. På så sätt förvandlas de olika avslöjandena om Trump eller SD till ”förföljelser” för att komma åt ”uppstickarna”, trots att de är sanna. Media är för det mesta storindustri, som säljer det som säljer.
I Sven-Eric Liedmans nya biografi om Karl Marx läser jag att Marx redan på 1840-talet hävdade att ”pressens frihet består ändå först och sist i friheten att inte vara någon näringsgren”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
