Adam Tensta tröttnar på TV4:s beslut att försvara en gäst som har uttryckt sig rasistiskt och reser sig och lämnar studion. Ramaskri och en kavalkad av rasistiskt hat och hot på hans sociala medier.

Folk tycker att definitionen av ”rasism” är för snäv och en ledarskribent tycker att rasist är lika illa att säga som n-ordet, och drar till med ”r-ordet” för att visa hur hemskt det är att bli kallad rasist. Detta har varit samhällsdebatten under sommaren.

Ursäkta, men eftersom 2015 inte har bjudit på tillräckligt med sol för att vi ska skylla på solsting måste jag ställa den uppenbara frågan: Har vi fullständigt tappat det? När började vi resonera så här? 

Det finns tydligen inget mer provocerande än att bli kallad för rasist. Inte att bli utsatt för rasism, inte att vara rasist eller att agera rasistiskt. Men att bli kallad för rasist. Där går gränsen. Därför exploderar internet av hat när Adam Tensta med rätta vägrar ”ta debatten” och i stället lämnar studion och två förvånade programledare bakom sig. Därför blir någon så kränkt av att en gång ha blivit kallat rasist orättvist, att hon likställer det med att säga n-ordet. Därför diskuterar vi reaktionerna på ett strukturellt rasistiskt samhälle i stället för rasismen i samhället. För att det är bekvämare så.

Så här: jag är vit – både när det gäller hudfärg, kulturellt och hur jag uppfattas av andra. Vit rakt igenom. Jag utsätts inte för någon som helst rasifiering och kan bara genom andras berättelser ana vilken omfattning den strukturella rasismen har. Jag vet inte. Jag utsätts inte. Det enda jag vet är att om jag kallas för rasist så har jag en skyldighet att rannsaka mig själv till fullo. Det enda jag vet är att jag inte vet någonting. Att det inte är min röst som ska höras i diskussionen, och framför allt inte om den hörs för att säga att det inte alls är så farligt som folk påstår. Framför allt inte om jag vill förminska den ilska och trötthet som andra rättmätigt känner. Framför allt inte om jag på något sätt vill påskina att min uppfattning väger lika tung som den tillhörande de som varje dag möter den rasism som genomsyrar vårt samhälle. Det blir ironiskt, jag vet. Här skriver jag på ledarplats om att min röst inte är den som ska höras i den här frågan. Så jag ska inte göra det. Jag ska inte förklara strukturell rasism eftersom jag inte möter den.

Däremot kan jag säga till dem som kanske har gått vilse och tror att reaktioner på rasism ska ses som en personlig förolämpning mot dem: ni har fel. Kallas du för rasist utan att du tycker att de har rätt, dubbelkolla. Trippelkolla. Är du säker på att du – även enligt andra – faktiskt inte uttryckt dig/agerat rasistiskt? Bra. Släpp det. Du är inte kränkt. Du är inte utsatt. Du överlever. 

Blir du upprörd över att någon lyfter frågan om rasism för att du inte håller med om hens definition? Dubbelkolla: tillhör du den utsatta gruppen? Nej? Var då tyst och lyssna och försök förstå. Det är inte din roll att ha en åsikt. Du vet inte om du inte lyssnar.

Vi har fått ett samhällsklimat där vi blir kränkta (i vår fantasi) för att folk reagerar på riktiga kränkningar. Vi skriver (absurda) ilskna svar på att någon reagerar med rättmätig ilska på det de utsätts för. Vi är så vana vid vår självbild av goda Sverige att vi blir sårade när någon pekar på de delar där vi brister. För vi brister inom så många områden. Och om du inte är medveten om det så har du pratat för högt och lyssnat för lite. Det är dags att vi börjar lyssna på riktigt nu.