Vi är alla olika. Tack gode gud för det. Tänk om alla våra olikheter inte hade funnits, vad tråkigt livet skulle vara. Exempelvis om alla alltid bara åt pizza, om alla instrument i orkestern var ett valthorn eller om alla var arga och röstade på Sverigedemokraterna. Hur skulle det då se ut? Visst är det gott med pizza och visst är valthornet ett fantastiskt instrument. Och ilskan kan också vara bra till mycket. Men det skulle bli väldigt tråkigt.
Vi har nog alla någon gång känt obehag inför olikheter. Det är ju egentligen en helt naturlig reaktion mot något nytt som man inte vet vad det är. Det är inte farligt att bli rädd. Rädslan kan skydda oss mot faror. Det är ju inte farligt. Det farliga är i stället när rädslans egen logik tar över. Det är då systematisk övervakning framstår som rimlig. Det är då vi får rasistiska partier som legitimeras genom demokratiska val. Det är då invånarna i små trygga bruksorter helt plötsligt blir rädda för sina nya grannar. När det främmande till varje pris ska stängas ute uppstår en problematisk logik som byggdes upp kring ett slags ”vi och dem”-tänkande.
Vad är det som skapar desssa ”vi och dem”-mekanismer i vårt samhälle? Hur går det till när vi upptäcker att vi tillhör en grupp men inte en annan? Den frågan uppehåller både konstnärer och forskare. Just nu pågår utställningen Dom andra på Nora bibliotek där Bergslagskonstnären Brita Sandewalls målningar och skulpturer skildrar osäkerhet och oro, men även nyfikenhet, inför det främmande. Häromveckan disputerade historikern Andreas Thörn vid Örebro universitet på doktorsavhandlingen En framgångsrik främling som handlar om hur den stora Filadelfiaförsamlingen i Stockholm åren 1910–1980 konstruerade sin självbild både i sin verksamhet och i sin egen historieskrivning. Thörn konstaterar att berättandet om den egna organisationen fungerade som ett verktyg för att hålla samman medlemmarna. Församlingen såg sig själva som främlingar här i världen och att samhället var lite rädda för dem sågs som följdriktigt. Och samtidigt som främlingskapet betonades växte rörelsen.
Problemet med ”vi och dem” är ju inte att vi alla är olika. Snarare att skillnader alltför ofta används för att argumentera för att vi inte ska mötas. Det konstrueras stereotyper utifrån fördomar om bakgrund eller ursprung. Även nationaliteter, hudfärg eller politisk övertygelse ses av vissa som hinder för möten. Ibland kan det till och med handla om könstillhörighet, ålder eller var man bor. Dessutom finns det aldrig bara ett vi. Vår tillvaro präglas av en massa parallella identifikationsmönster. Den som är vår motsats i det ena kan vara vår bundsförvant i det andra. Rädslan för ”dem” blir därför till potentiella hinder i ett framtida ”vi”.
Rädslans motsats är mod. Att vara modig innebär ju att våga trotsa rädslan och obehaget. En klok tioåring sammanfattade häromkvällen samspelet mellan mod och rädsla så här: ”Man kan inte vara modig om man inte är rädd för något.”
Vad menar du? frågade jag. ”Jo, om man inte är mörkrädd så behöver man ju heller inte vara modig för att gå ut i mörkret”. Rädslan och modet är varandras förutsättning. Kanske är främlingsrädslan som verkar gro på vissa ställen i Bergslagen en viktig förutsättning för att möta morgondagens utmaning mot ett mer inkluderande och jämlikt samhälle? Vi behöver skapa ett samhälle där alla våra olikheter får plats. Det är när allas olika behov kan mötas som vi uppnår verklig jämlikhet. Vi får därför inte vara rädda att prata om skillnader eller vara rädda för att vi är olika. Det är ju det som är grejen. Dessutom gör det livet mindre tråkigt att leva.
