BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Tyvärr verkar de senaste årens utveckling snarare peka på ett snävare och mer begränsat konstliv, där föreställningar om identitet och politisk korrekt konst hämmar det fria uttrycket.
En vän till mig, som älskar film, teater och att skriva, är med i en skrivargrupp. Deltagarna presenterar sina texter för varandra och får feedback från gruppen. Nyligen presenterade hon ett manus där en av karaktärerna har genomgått ett könsbyte. Hon ville bolla idén om att beskriva en könsbekräftande behandling som något lika naturligt som att beskriva karaktärens hårfärg. Gruppen reagerade med förskräckelse och menade att det absolut inte var hennes berättelse att berätta”. Menade hon verkligen att hon skulle skriva med det i manuset som ett litet sidospår och avdramatisera ett könsbyte?! “Eh...ja…?” svarade hon och blev då hårt kritiserad.
Troligtvis har denna grupp påverkats av de senaste årens debatt om kulturell appropriering där olika minoriteters kulturella symboler och/eller identiteter blivit så laddade att ingen som anses tillhöra majoriteten får använda dessa symboler, erfarenheter eller identitetsuttryck i sin konst. Gör du det anses du automatiskt exploatera den berörda minoritetsgruppen, för egen konstnärlig eller ekonomisk vinning.
Författare från majoritetsgruppen får inte skriva om minoritetsgrupper, en konstnär från majoritetsgruppen får inte ha med en (icke-autentisk) samedräkt i sin videokonst, Miley Cyrus får inte twerka, min vän får, som cis-kvinna, inte skriva om ett könsbyte i sitt manus. Dessa förbud påstås bottna i respekt för minoriteters erfarenheter av förtryck.
Men hårddraget innebär resonemanget “inte din berättelse att berätta” att exempelvis författare bara får skriva självbiografier. Rent matematiskt skulle antalet berättelser om minoriteter minska dramatiskt om enbart minoriteter själva skulle tillåtas skildra vissa berättelser.
För min vän innebar denna krock med gruppens föreställningar om vad hon får och inte får berätta att hon först började tvivla på sig själv. Men sedan kom ilskan. Hon kände sig missförstådd och förolämpad. Varför utgick de från att hon inte skulle kunna skriva om ett könsbyte? De menade att hon saknade kunskap om ämnet, men då kunde hon väl skaffa sig det. Fråga någon som hade den kunskapen. Att göra research och sätta sig in i andra människors liv, hör ju författarskapet till. För henne var det viktigt att ta sig an ämnet på ett respektfullt sätt.
Min fråga är om det verkligen ska spela nån roll om konst är respektfull i vissas ögon eller ej. Om vi skulle ta bort all respektlös konst, vad skulle vi då ha kvar? Nationalromantiska oljemålningar?
Dessutom borde väl konstnärer kunna leka och använda fantasin för att skapa bilder och berättelser om andra, (bland annat mer rättvisa) världar? Som författare kan väl min vän föreställa sig ett annat, jämlikt samhälle, där ett könsbyte är accepterat och därmed odramatiskt? Men att ens våga föreställa sig en sådan värld, tas i dagsläget som nonchalans och ett kvitto på att “du förstår inte vår kamp (din jävla översittare)”.
Vi inom vänstern måste tänka igenom konsekvenserna av att begränsa konstnärer. Varför ska en konstnär inte vara fri att uttrycka sig, oavsett identitet och grupptillhörighet utan enbart hålla sig till den egna gruppens kulturella uttryck? Vad är det vi tror att vi vinner på att hålla isär grupper? Vill vi leva i ett samhälle där vi (av påstådd respekt) inte beblandar oss med varandra? Det hade i alla fall gjort Jimmie Åkesson glad.
Kulturen har enorm potential att sammanföra människor men nervositeten kring majoritetens privilegier leder till att vi försvarar de avvikandes rätt att förbli just avvikande. Det är absurt att försvara denna vi-och-dem-uppdelning som all ojämlikhet bygger på!
Jag vet vad resultatet kan bli när människor delas upp i vattentäta grupper. Jag kommer från Colombia, ett land där den demokratiska utvecklingen är långt efter den svenska. I mitt hemland är rättsstaten så svag att du måste förlita dig på din släkt och vänner, din närmsta grupp. Där kan ditt kontaktnät vara avgörande för dina möjligheter i livet. Det innebär också att du är mycket mer sårbar och begränsad. Du tvingas anpassa dig till denna grupp och dess sammanhållning.
De som befinner sig utanför denna grupp betraktas i bästa fall med misstänksamhet och i värsta fall med förakt. Det är la familia som räknas. För mig är det systemet ett levande skräckexempel på vad konservativa gruppidentiteter liksom vi-och-dem-mentalitet kan leda till.
