Moderaternas digitala kommunikatör, Delmon Haffo, kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) för ”hora”. Det anser partiledaren Anna Kinberg Batra och partisekreteraren Tomas Tobé vara ett oacceptabelt ”språkbruk” och en ”kultur” som inte hör hemma hos Moderaterna. Att kalla Haffos uttalande för ett oacceptabelt ”språkbruk” är att dölja vad det egentligen är fråga om – kränkning av mänskliga rättigheter.
I den diskussion som uttalandet föranlett har många debattörer pekat på att tonen under senare år förråats i den offentliga debatten, inte minst i sociala medier. En mängd exempel på föraktfulla och kränkande uttalanden från politiker, journalister och opinionsbildare har lyfts fram. Kopplingar till olika samhällsföreteelser förs fram. Moderaternas hårda tonläge ”föddes ur valförlusten 2014”, enligt Dagens Nyheter (19/11).
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är onekligen sant att tonen har blivit allt hårdare under senare år. Det är som vanligt inte möjligt att peka ut någon enstaka händelse eller företeelse som förklarar varför det har blivit som det är. Det är en komplicerad och mångfacetterad bild som utgör grogrunden för de vämjeliga personangrepp som förekommer alltmer utbrett. Många politiker har, säkerligen uppriktigt, uttalat att vi inte vill komma i närheten av det tonläge som rådde under höstens valrörelse i USA.
Men de kränkande uttalanden som är sexistiska kräver en särskild analys. Jag vänder mig mot att bunta ihop till exempel Haffos försök att tillintetgöra Strandhäll genom att kalla henne för ”hora” med alla andra mer eller mindre tarvliga och osmakliga kränkningar i allmänhet, typ ”din fula råtta”.
För några år sedan tillfrågades flickor och pojkar i ett antal skolor hur de såg på att tjejer, och ibland även killar, kallades för ”jävla fitta” i kränkande syfte. Många svarade att det inte var så märkvärdigt, ordet ”fitta” används ju så flitigt att det inte längre betyder något särskilt. Men så är det ju inte. Det är naturligtvis ingen slump, i manssamhället, att just kvinnans könsorgan används som ett nedsättande tillmäle.
Det är samma sak med ordet ”hora”. Det är kvinnan som säljer sin kropp som, enligt manssamhällets norm, är den usla människan, inte mannen som köper den. I förarbetena till sexköpslagen slår lagstiftaren bland annat fast att den som köper en människas kropp för egen sexuell tillfredställelse begår en våldshandling.
Sexuella trakasserier har sedan länge varit otillåtna till exempel på arbetsplatserna. Men ofta bemöttes anmälningar, som vanligtvis i huvudsak kom från kvinnor, med överslätande kommentarer som att ”det var ju bara på skoj, har du ingen humor” eller att ”så farligt var det väl ändå inte”. Men sexuella trakasserier uppgraderades av EU för drygt tio år sedan från att bedömas som enbart just trakasserier till att definieras som könsdiskriminering.
Könsdiskriminering är en kränkning av mänskliga rättigheter och omfattas av bestämmelser i diskrimineringslagen. Haffos och andras ”språkbruk” bör ses i det ljuset (eller snarare mörkret). Hade han uttryckt sig så direkt till en arbetskamrat skulle diskrimineringslagen ha varit tillämplig. Nu klarar han sig från rättsliga konsekvenser.
Moderaternas kommunikationschef, Per Nilsson, beskrev för sina partikamrater, några dagar efter att Donald Trump valts till president i USA, hur vänstern ska bekämpas: ”When they go low, we kick them in the balls.” Sexistiskt så det förslår. Ett typiskt uttryck för delar av manssamhällets syn på män. Ska män kväsas – angrip deras könsorgan. Kastrera dem så duger de inte, i vart fall är de inte riktiga män längre.
Det finns ytterligare ett bagatelliserande inslag i att kalla användande av ordet ”hora” för ett ”språkbruk”. Det leder en att tro att det används helt oreflekterat, en schablon som förlorat sin innebörd. Men så är det inte, lika lite som i exemplet om skolflickor. Haffo, precis som andra som uttalar sig som han, vet precis vad de säger. Det är inte ett innehållslöst ”språkbruk”, det är ett tänkesätt.
Att tänkesättet förekommer inom borgerligheten ligger i öppen dager. Men hur ser det ut inom vänstern? Vi strävar ju efter ett jämlikt samhälle. Där har könsdiskriminering, liksom rasism och allt annat förtryck, försvunnit. Skärskåda dig själv och din omgivning. Det räcker inte med att låta bli att skratta eller förhålla sig passiv när kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Säg ifrån, genast!
Som Jämställdhetsombudsman skrev jag en gång till regeringen i årsredovisningen av myndighetens verksamhet: ”Jämställdhetsarbetet går framåt, med går också bakåt samtidigt som det står stilla.” En karaktäristik som dessvärre fortfarande är lika giltig.
