Sedan får han löpa gatlopp. ”Inte läge att peka finger!” säger Mathias Rebane i Företagarförbundet. ”Absurt uttalande”, säger Günther Mårder, vd på Företagarna. ”Fullständigt omöjlig idé”, enligt Johan Kreicbergs på Svenskt Näringsliv. ”Ta fram bössan, Magdalena Andersson”, skriver Expressen på ledarplats. ”Be om ursäkt!” kräver Moderaternas partiledare Ulf Kristersson på Facebook.
Och ja, Bolund får be om ursäkt.
Nu står vi här och är ganska förvånade. Varför måste en finansmarknadsminister be om ursäkt för att han tycker att det vore rimligt att företagen lade undan en del av det som strömmar in i goda tider? Varför är det en absurd idé att ha en och annan krona kvar för en regnig dag? Krögaren Johan Jureskog berättar i Dagens Industri att det inte finns någon i branschen som sparar för en ”rainy day”. Nu riskerar hans lyxkrog Rolfs kök att gå i konkurs om inte staten går in med ett räddningspaket. Samtidigt har han gett sig själv en lön på åtta miljoner kronor de senaste tre åren och deklarerat kapitalinkomster på fem miljoner. Kvar i restaurangen i bokslutet för 2019 har han lämnat 1,7 miljoner.
Nu är Rolfs kök bara en liten del av det svenska näringslivet. Men en symptomatisk del.
De goda åren har visserligen gjort ägarna rika, men företagen fattiga.
Den brittiska tankesmedjan Common Wealth har gått igenom de 100 största brittiska bolagen och kan konstatera att de har delat ut nästan en halv biljon (400 miljarder) pund till aktieägarna under åren före coronakrisen. Tankesmedjan kräver att alla statliga räddningsaktioner kombineras med regler för företagens ekonomiska hållbarhet, med tanke på att aktieutdelningarnas andel av vinsten har ökat de senaste tio åren och nu utgör omkring 68 procent i de största bolagen.
Någon liknande sammanställning för Sverige har jag inte sett. Men siffrorna över klyftorna i Sverige talar sitt tydliga språk. De senaste decenniernas stora vinnare är kapitalägarna. Och sedan finanskrisen har de bara ökat sitt försprång.
Dagens ETC har kunnat visa hur de rikaste 1 000 personerna i Sverige har fördubblat sina inkomster sedan finanskrisen. Den rikaste tiondelen drar idag in lika mycket som den halva av befolkningen som har lägst inkomster. Det råder verkligen ingen brist på pengar i den här gruppen efter att bolagen har bjudit på upprepade rekordutdelningar.
Nu pratar ingen längre om utgiftstak och de statliga miljarderna har regnat över företagen de senaste veckorna. Än så länge har de inte kopplats till några krav. Inte ens på att stoppa aktieutdelningar. Ministrar och partiledare har visserligen varit moraliskt indignerade och sagt att företag ”bör hålla tillbaka” utdelningar. Men inget hindrar Volvo AB från att ta emot statligt stöd för att permittera 20 000 anställda och samtidigt dela ut tolv miljarder till ägarna. Förutom den eventuella skammen.
Per Bolunds buffert är ett helt rimligt krav. Ägarna kan inte ge sig själva utdelningar, lämna företagen svältfödda och sedan om och om igen kräva att skattebetalarna ska rädda livet på företagen när allt inte bara går uppåt, för att sedan kunna fortsätta att betala ut utdelningar. Något måste ändras.
Krav på buffert, som i praktiken handlar om att aktieutdelningarna inte kan vara lika stora, är bara ett första steg. Och det här handlar inte om att den lilla småföretagaren, frisören i centrum eller snickargrannen, ska tvingas ha en årslön på banken. Det går att ställa olika krav på olika företag.
Att staten får en del av ägandet när staten går in och räddar storbolagen är ett nästa rimliga steg. Som Sandro Scocco, chefekonom på Arena Idé, säger: Om ägarna inte vill släppa in staten så får de väl se till att själva rädda företagen med en del av alla de pengar som de har lyft ut de senaste åren.