Låt dem straffa ut sig.
Låt deras populism malas sönder mot krav på parlamentarisk professionalism.
Låt budskapet om en elitistisk sjuklöver möta väljarnas grundläggande behov av ansvarstagande.
Helt sonika att Sverigedemokraterna aldrig skulle klara övergången från martyrstatus till makt.
Ny demokrati lyckades bli vågmästare men kollapsade på grund av spektakulär inkompetens och uppenbar rasism. Visst finns det paralleller att dra. Partiets väljare gillade egentligen inte Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons skapelse speciellt mycket, men ville ändå chocka etablissemanget, inte minst vad gäller migration. Och som Ny demokrati gjorde bort sig! En monumental genomklappning. Fullt drag under galoscherna, rakt ut ur riksdagen – för att aldrig återvända.
Det finns fler jämförelser att göra mellan 1991 och 2018. Ny demokrati förflyttade, genom sin blotta existens, övriga partier mot en mindre human migrationspolitik. Just en sådan kontaminering vi drabbats av nu.
Men tänk om Sverigedemokraterna kom nära makten, så nära att de inte kunde positionera sig mot den. Att de faktiskt skulle sitta där med Ulf Kristersson (M) och förhandla i fråga efter fråga som de inte behärskar, representerade av ledamöter som blir haveristiska vildar och/eller sugs upp av något nytt spännande fascistparti.
Ja, tänk om.
Det gör i alla fall entreprenören och influencern Isabella ”Blondinbella” Löwengrip. Hon bloggar efter ett möte med Ulf Kristersson, där hon beklagat sig över att det är svårt att locka programmerare att flytta till Sverige, men hon – tidigare moderat, nu centerpartist – passade också på att ge honom sin politiska analys:
”Jag är övertygad om att SD blir Sveriges största parti.”
Hennes råd till Ulf Kristersson är att ge upp om här och nu, att börja blicka framåt.
”Valet i höst är ändå hopplöst. Vinden med Brexit och Trump håller i sig och det kommer vi se i höst i Sverige när SD blir störst. Satsa på valet om fyra eller åtta år i stället. Låt SD få visa vad de går för, låt dem bli etablissemanget. Jag tror att det är det enda sättet, rida ut vågen.”
Isabella Löwengrip sammanfattar:
”Med det sagt gör det inte så mycket för mig att SD blir stora i höst. Det är så samhällscykler fungerar.”
En mångmiljonär på Lidingö är obrydd inför att Sverigedemokraterna skulle bli störst, kanske till och med sitta i regering. Det är en sak. Men när jag talar med verklighetsförankrade personer som befinner sig mycket långt från Sverigedemokraterna och föraktar hur Socialdemokraterna och Moderaterna draggar efter väljarnas sämsta impulser, och att även dessa personer snuddar vid att det kanske, kanske vore konstruktivt att Sverigedemokraterna tvingas kasta av sig offerkoftan och blottar hela vedervärdigheten…
Jag förstår frustrationen.
Däremot inte den plötsliga oförmågan att greppa vad som som står på spel.
Sverigedemokraterna är inget teoretiskt problem. Att unna sig läktarplats är bara möjligt om du – liksom Isabella Löwengrip – inbillar dig att du själv inte kommer att behöva rida ut vågen.
Den styr först mot invandrare, särskilt muslimer.
Men sedan rullar den vidare.
Tro inget annat.
Det är som om vissa glömt att det finns några miljoner som Sverigedemokraternas politiker i olika sammanhang har förklarat vara oönskade element: judar, socialister, feminister, liberaler, homosexuella, journalister, samer.
Med flera.
Många är rädda.
Ny demokrati var ett pajasparti.
Sverigedemokraterna är avsevärt farligare.
Jimmie Åkesson är varken Ian Wachtmeister eller Bert Karlsson.
Han är Viktor Orbán. Ideologiskt grundad, verkande för systemskifte, släpande efter sig en svans av radikaliserade våldsverkare, för hat och polarisering sipprar nedåt, gör extremt mindre extremt.
”Grattis asylmissbrukare. Nu har ni några månader då ni får vara här lagligt. Men den 9 september är det val”, twittrade Paula Bieler förra veckan. Hon är partiets migrationspolitiska talesperson och – upplever jag, efter att ha intervjuat henne flera gångar – en av de mer sansade rösterna inom Sverigedemokraterna.
Nu förvandlar hon ett demokratiskt val till ett direkt hot.
Nej, jag är inte bekväm med att Sverigedemokraterna befinner sig någon annanstans än i den mest maktlösa marginalen. Partiet har inskrivet i sitt principprogram att jag, du, vem som helst ”kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet, eller kultur”, samtidigt som assimilering och ingenting annat erbjuds som alternativ för den som vill bli svensk.
Cykler? Strategisk kapitulation?
Privilegierade gissningar.
Normaliserande.
Om du är kapabel till solidaritet så vet du att motstånd är det rationella och rätta.
Varje dag fram till valet, varje dag efter valet.
Vägra normalisera en politisk kraft som vill göra dina medmänniskor illa.
Vägra acceptera att valet skulle vara hopplöst.
Vägra den absurda föreställningen att enda sättet att besegra ett rasistiskt parti är att låta det vinna.
