Men istället för en debatt om problemet med friskolorna som skapar segregation så passade oväntat många på att komma ut som skoluniformsanhängare och klädkodsfantaster. 

Jag blir lite oroad över de positiva okritiska tillropen. 

Själv har jag både tvingats bära en uniform och har barn som gått i en skola som krävt skoluniform.

I egenskap av förälder älskade jag allt med det. När jag och min familj bodde i Beirut gick min dotter i en skola som krävde uniform. Skolans profil byggde på kristna värden där barn behandlas lika och där pengar inte skulle synas – även om alla redan visste att man behövde en del pengar för att ens ha råd att betala skolavgiften. Bland andra regler fanns också förbud mot att ge lärare blommor, köpta presenter och saker, också med mål att inte göra skillnad på barnen. 

Två uppsättningar uniformer skulle man ha, en med mjukisbyxor som skulle bäras på sport- och aktivitetsdagarna och en uppsättning skjorta och byxor med skolans logga för resterande dagar.

Morgnarna var så smidiga, inget tjafs, inget bråk om favorittröjan som råkade ligga i tvättkorgen. Inga Disneyfigurer och glittriga byxor i en missmatchande färgkombination som ger åksjuka.  

Men tog det bort statusmarkörerna? Givetvis inte. Pennskrin, skor, väskor, mellanmål, matlåda signalerade ändå vem som hade pengar. Och sedan när barnen skulle hämtas upp på parkeringen gick det knappast att ta miste på vilka som hade stora bilar eller en barnflicka. Och under helgerna när det var kalas var det kört med idealen. Statusmarkörer och ojämlikheten i samhället försvann inte bara för att alla nästan såg likadana ut på skolgården. 

En kompis på nätet frågade som det inte skulle vara bra med skoluniformer eftersom de kläderna är fria från koder och normer. Att uniform på något sätt skulle signalera universella värden. Men så är det ju inte. Alla kläder är laddade med värderingar. På dotterns gamla skola innebar uniformstvånget till exempel inga sandaler, trots att det var över 30 grader varmt. Inte heller några kjolar eftersom trosorna kunde synas när man satt på golvet, man skulle sitta med benen ihop med fötterna snett bakåt. Nagellack fick inte heller bäras. Alla utsvävningar åtföljdes av tillsägelser – allt givetvis laddat med åsikter, värderingar och normer. I det här fallet särskilt om hur flickor skulle se ut och uppträda.  

En del tycks mena att skoluniform skulle ge en övning inför arbetslivet eftersom vissa arbetsplatser kräver koder och även arbetskläder. Men det går ju lika bra att hävda det motsatta. I arbetslivet möter man alla möjliga klienter och medmänniskor, för att inte tala om i vuxenlivet. 

Är det inte viktigare att lära sig att förstå och respektera andra som inte ser ut och klär sig som en själv? Världen är en mångfald. Det är nyttigt för våra barn och ungdomar att bekanta sig med olika religiösa uttryck och stilar. Eller ges möjlighet att utmana könsnormer och könsidentiteter. Finns det en bättre övning i demokrati och respekt för olikheter än en blandad kommunal skola? 

En sak som jag saknade i Beirut är den svenska skolans arbete med att stärka barnens självkänsla som individer (i synnerhet flickor) och som demokratiska samhällsmedborgare. Allt oftare nuförtiden upplever jag att vi inte förstår vad vi har i Sverige. Vi har en skola som skapar starka självständiga individer som lär sig att kompromissa och arbeta i grupp. Vi har också ett starkt frihets- och demokratiideal i det här landet och skolan övar våra barn i det. Och ja, att välja sina egna kläder och uttryck är en del av det.  

Ibland tror jag att vi i Sverige glömmer vilka som en dag kan ta över och leda den här staten.

Vad kommer de partierna ha för normer?  

Min egen erfarenhet av skoluniform är allt annat än positiv. Jag gick i skolan i diktaturens Damaskus och tvingades bära en gråblå uniform och orange scarf med loggan ”Baaths förtrupp”. Baath är Assadregimens parti. De äldre skolbarnens kläder var ännu mer militäruniformsliknande.  

Skoluniform blev en del av statens ideologiska indoktrinering. Här skulle det läras ut disciplin, lydnad, underkastelse, att vi:et och nationen går före jaget. Självständigt tänkande starka individer var inget som var eftersträvansvärt. Det är inte för inte som skoluniformer och klädkoder omfamnas av diktaturer. 

Vi lärde oss frukta auktoriteter och tilldelades straff om vi inte gjorde som vi blev tillsagda. En gång hade mina föräldrar tvättat min uniform på kvällen så att den inte hann torka på morgonen lagom till skoldagen. När vi elever stod i led på skolgården för inspektion accepterades inte min förklaring. Det blev slag med linjalen på båda mina handflator.