Vägen dit ligger

alltid öppen

för den som ställer

sig på en höjd

inom sig själv

Häromkvällen skrev jag detta lilla poem på Twitter och Instagram. Jag brukar med ojämna mellanrum skriva ut det där lilla ordet socialism på sociala medier. Jag menar att det har ett värde i sig att det överhuvudtaget uttalas: Det retar borgare och gläder socialister. Sverige är idag ett nästan genomtimbroiserat land i en värld som styrs av en doktrinär marknadsliberalism och det radikala, systemkritiska språket har närapå utrotats i den offentliga sfären.

Faktum är att ordet socialism idag åberopas mest på borgerliga ledarsidor – när mardrömmar ska skildras, när Venezuela är på tal, eller av borgerliga partiledare när försiktiga förslag läggs om att begränsa vinster i välfärden.

Men på den vänstra halvan i svensk politik hörs det där ordet socialism faktiskt nästan aldrig. Jag kan ha fel, men jag tror inte att det nämnts med positiva förtecken på exempelvis Aftonbladets ledarsida någon enda gång de senaste tio, femton åren.

Det är kanske inte förvånande, men det är idéhistoriskt direkt otroligt, med tanke på att denna tankefigur, ja, denna samhällsdröm, i ett sekels tid var vägledande för svensk arbetarrörelse och fortfarande är det för många gräsrötter. Men jag kan inte komma på någon socialdemokratisk minister som under mandatperioden sagt sig vara ”demokratisk socialist”, trots att jag vet att flera av dem är politiskt fostrade med det språkbruket.

Detta säger något om hur normaliserat kapitalism och marknadstänkandet har blivit. Och det får som resultat att de väljare som bara intresserar sig måttligt för den politiska debatten idag knappast nås av ett enda idépolitiskt meddelande som visar på dörrar ut ur denna normaliserade verklighetsuppfattning. Människor stängs in i det bestående.

I våras drabbades S-ledningen av panik när den såg hur opinionssiffrorna störtdök, och framåt försommaren märktes det att S-ledningen försökte skärpa sig något och leverera litet skarpare retorik och en hel del förslag – ”valet blir en folkomröstning om välfärden” är en riktigt lyckad slogan. Och tittar man på de reformer och de reformförslag som den sittande rödgröna regeringen lagt sedan den tillträdde så är det hundratals bra saker som har genomförts eller föreslagits (i ett ovanligt hopplöst parlamentariskt läge). Problemet är att det hela liknar en stig i skogen som myllrar av myror: Man stirrar länge på dem, man ser att en febril verksamhet pågår, men man har ingen aning om vad som är det större syftet med myllrandet.

Det är ideologin, dumskalle. Den socialdemokratiska ledningen borde ha en skylt med det budskapet uppsatt på alla väggar som omger den. Ursprungligen löd den frasen ”Det är ekonomin, dumskalle” (It’s the economy, stupid) och vägledde Bill Clintons framgångsrika presidentvalskampanj 1992. Glöm aldrig bort att tala om ekonomin, det var budskapet under och efter den ekonomiska krisen. I den svenska valrörelsen är det inte ekonomin som i någon omedelbar mening kommer att avgöra valet. Ekonomin går utmärkt. Fler jobb än någonsin skapas och S lär inte vinna många röster på att oavbrutet säga att allt går bra.

Det är ideologin, dumskalle. När ekonomin går så bra som den gör är det naturligtvis social rättvisa, fördelningspolitik och jämlikhet som ska höras över hela linjen. Och när skogarna brinner och grundvattnet sjunker är det givetvis grundläggande civilisationskritik som måste höras och genljuda i luften.

När idépolitiken tystnar i debatten – så innebär det inte att den ideologiska matchen så att säga ställs in och alla går hem med en halv seger. Det som sker när den idépolitiska debatten dör bort är i stället att den borgerliga samhällsuppfattningen segrar. Borgerligheten tjänar alltid på att den idépolitiska debatten svalnar av eftersom det som då återstår att diskutera är små justeringar av det bestående.

Jag menar att i synnerhet socialdemokratin är tvingad att ständigt tala ideologi och idépolitik för det är då väljarna ser det där: Att det går att ställa sig på en höjd inom sig själv och blicka ut över ett främmandegjort samhällslandskap. Alla rörelser till vänster om mitten i politiken har detta enorma behov av att grundläggande systemkritik hörs och syns i den politiska debatten, annars vinner borgerligheten (inklusive SD).

Det är ideologin, dumskalle! Ideologi och systemkritiska tankefigurer är det som fattas i valrörelsen och jag kan bara hoppas att Löfven hinner fatta det innan det är försent. Men det kräver att han ställer sig på en höjd inom sig själv.