Det där yttrade Kommunals ordförande Tobias Baudin i veckan – och jag tror att det är ett nytt och mer stridbart tonfall än vad som tidigare hörts från Kommunals sida.

Konstigt är det inte. Gång på gång har Kommunal upprepat det som medlemmarna och med all säkerhet även en överväldigande majoritet av svenska folket självklart anser: Välfärdsarbetarna i Kommunal var de som jämte vårdpersonalen med sina kroppar – i början sina bara kroppar eftersom skyddsutrustning saknades - fick bära detta land genom en pandemi (och den är inte ens över).

Virusets spridning gynnades av låga löner, dåliga, osäkra villkor och ett karensavdrag som gjorde det ekonomiskt omöjligt för många undersköterskor och vårdbiträden att stanna hemma fastän de var sjuka.

Kommunals medlemmar hör till dem som sannerligen inte kunde jobba hemifrån, vare sig de sliter inom omsorgen eller till exempel kör buss.

Årets avtalsrörelse är därför den viktigaste i mannaminne för Kommunal och, vill jag påstå, för själva Sveriges självrespekt.

Nu avgörs det hur mycket det officiella Sverige – här i form av Sveriges kommuner och regioner – värderar välfärdsarbetarna som burit oss genom detta eländesår.

Men när Kommunal för en tid sedan kom med sina krav var reaktionerna från motparten ovanligt kallsinniga: Det kostar för mycket. Det här är bekymmersamt, sa SKR:s förhandlingschef Niclas Lindahl och det har han fortsatt att säga. Att ta ansvar för ekonomin är att ta ansvar för välfärden, menar denne man på sin blogg.

Ståndpunkten från SKR är dessutom att man inte vill gå med på några centralt bestämda och generella löneförhöjningar. Istället kräver man ett så kallat sifferlöst avtal – vilket innebär att lönerna avgörs lokalt och därmed anpassas till arbetsgivarnas ekonomiska belägenhet. Har du otur och jobbar i hemtjänsten i en kriskommun riskerar löneökningen att bli noll kronor. (Samma hållning hade SKR inför den avtalsrörelse som i våras ställdes in.)     

I år, 2020, har det gått ekonomiskt oväntat bra för kommunerna på grund av olika stöd. Men de närmaste åren kan den kommunala ekonomin på många håll sjunka som en sten.

Hur kommer undersköterskor och andra kommunalare känna det vid ett eventuellt nollbud efter avtalsrörelsen?

Det kan mycket väl bli rena rama upproret. Kommunals ledning är därför tvungna att strida hårt, med strejken som yttersta vapen.

Man ska också komma ihåg att det finns många, med rätta, missnöjda grupper i Kommunal, inte bara undersköterskor (som det ska satsas särskilt på i avtalskraven) utan också exempelvis vårdbiträden, barnskötare och även städare. Över hela linjen skulle det behövas en kraftig uppryckning både när det gäller löner och arbetsvillkor.

Jag skulle vilja påstå att Kommunal, som det största fackförbundet, här har nyckeln till att lyfta Sverige en bit upp ur den degradering av välfärdsarbete som tyvärr präglat detta land under lång tid. När forskaren Marta Szebehely för några år sedan i rapporten ”Vem ska arbeta i framtidens äldreomsorg?” jämförde äldreomsorgen i de nordiska länderna var det helt uppenbart.

”I rapporten har vi pekat på att flera av de försämringar som skett i Sverige inte har samma motsvarighet i de länder som vi jämfört med (Danmark, Norge och Finland). En betydligt högre andel av den svenska äldreomsorgens personal överväger att sluta i arbetet vilket kan förstås i ljuset av de skillnader, till Sveriges nackdel, som uppvisats mellan länderna.”

Skulle Kommunal lyckas kämpa sig till bättre villkor och löner inom välfärden så kan det ändra hela situationen. Då tvingas nämligen staten till slut satsa mycket mer på kommunerna. Att ta ansvar för de egna medlemmarnas löner och villkor i Kommunal är detsamma som att ta ansvar för ett bättre Sverige och en bättre välfärd. Och i åratal har Kommunals medlemmar tvingats anpassa sig till de lönekrav som industrin satt riktmärket för och därmed aldrig haft en chans att komma ikapp.

Ett fackförbund kan inte strejka hur som helst. Vilda strejker kan kosta mycket i skadestånd. Men när avtalen löper ut är friheten att strejka där och Kommunal har möjligheten att stanna Sverige på ett sätt som få andra fackförbund faktiskt har. När bussar och förskolor stannar, då stannar samhället.

Så de närmaste veckorna kan det verkligen avgöras hur vi alla, normalt funtade människor, ska se på det land vi lever i. Har Sverige blivit det land där höginkomsttagare utan problem kammar in enorma skattesänkningar via en slopad värnskatt och gynnas av rut- och rot-bidrag- eller är det ett land som har självinsikt nog att värdera dem som fått bära det tyngsta lasset under en svår samhällskris?

Dags att tillverka de där knapparna åt oss alla.

Je suis Kommunal.

Jag är Kommunal.