Det går inte en dag utan att någon klagar på böneutrop som antingen sker, skett eller är tänkta att, kanske, någon gång i framtiden ske. Böneutrop håller vi inte på med i Sverige, enligt uppgift, för här prackar vi inte på folk någon religion.

Jag gick ur kyrkan för massor av år sedan, men kom igen nu, jag hade ju knappast något val att inte vara med från början? Vi tvångsansluts till kyrkan som visst säkert i vissa delar fyller en fin funktion i samhället, men om det inte är att pracka på folk religion att ansluta dem till kyrkan vid födseln så är få saker det.

Hur många sköna fikastunder som man försökt ha utomhus på vårkanten har dessutom inte blivit förstörda av ihärdiga kyrkklockor. De ringer inte bara länge, de ringer högt som fan också, för att ingen ska missa dem. Och varenda skolavslutning skulle prompt hållas i den lokala kyrkan.

Osökt kommer vi in på skolan, som år efter år får agera måltavla för stormar om vad som är svenskt. Det rasas över att det inte skulle vara tillåtet att vara pepparkaksgubbe längre, som om allt alla någonsin velat skulle vara att stå i bruna kläder med fula vita dekorationer på och en pösig formlös hatt, i ett luciatåg med sånger som de flesta tröttnat på för länge sedan. Ett år blev det livat över att en varuhuskedja hade ett mörkhyat barn som lucia, för i Sverige är tydligen en lucia en vit tjej med långt hår.

För några år sedan var min son drake i luciatåget. Lagom till nästa års tåg gick det ut instruktioner om att bara de ”traditionella” karaktärerna i tåget fick gå. Jag rasade inte.

Jag har aldrig känt att det har definierat mig som svensk att ha tvingats gå luciatåg.

Jag har alltid hälsat med handslag och om jag får säga det själv har jag ett riktigt fast och bra handslag också, inte ett sådant där slappt och obehagligt som många andra. Jag har behövt ta människor i hand otaliga gånger, som jag absolut inte egentligen hade velat ta i hand eller röra på något sätt alls. Beröringen handslaget inneburit har i många lägen känts påtvingad och äcklig. Jag bryr mig faktiskt inte om handslag nämnvärt mycket. Det finns en miljon olika sätt att hälsa på.

Gör det mig osvensk?

2008 blev Carl Hamilton rasande på två kvinnliga programledare för ”Halal-TV” som hälsade på honom genom att buga. Han sa åt dem att ”det är så här vi hälsar i Sverige” och menade att de kunde åka hem till Iran, alternativt bosätta sig i en jordhåla, om det inte passade. De två kvinnorna var födda i Sverige.

För ett par år sedan blev en miljöpartistisk politiker tvungen att lämna politiken efter att ha hälsat på en kvinnlig tv-reporter med handen på hjärtat i stället för med handslag. Sveriges stats-minister Stefan Löfven slog då fast att ”i Sverige tar man både män och kvinnor i hand”. Löfven och jag kan vara överens om att man absolut ska hälsa på både män och kvinnor, men varför med just handslag? För att det är svenskt? För att det är jämställt? I så fall är det ett jämställt handslag i ett ojämställt – och ojämlikt – land.

Om handslag är en av de saker som definierar svensk kultur så används det nu mer som ett knytnävsslag i ansiktet på alla som av olika anledningar inte kan eller vill ta i hand och därför utestängs. Blir uppmanade att flytta, eller bo i en jordhåla.

Snarare är det, i efterklangen av uttalanden om vad ”vi gör i Sverige”, som jag tycker mig se om ens en vag definition av något som, tyvärr, verkar vara rätt svenskt. Sverige har känts som ett ställe där människor kan få höra sådan skit, under rätt lång tid nu. Svenska värderingar, som ingen riktigt kan sätta fingret på innebörden av, slängs över människor som kommit hit eller som redan finns här, som ett hot: Den som inte anpassar sig och rättar sig efter svenska värderingar tappar sin ”rätt” att vara här, i landet som aldrig skulle få för sig att pracka på någon religion, men absolut en miljon sociala och grumliga normer, krav och koder som ingen kan leva upp till.

Glatt nationaldagsfirande önskas till alla splittrade och bitvis inskränkta människor.

Om det är något ”vi” borde kunna i Sverige så är det att vara bättre än så här.