Europa som inte byggde murar, det var en klok och sansad politik, men sedan infördes den förstörande politiken, vi gjorde gräns mot Danmark, Öresundsbron blev en skammens bro över svensk politisk feghet och ordet ”andrum” ett hån mot det goda vi hade börjat göra.

Under en kort tid var Sverige beviset på att en annan politik var möjlig.

Idag har vi en justitieminister som öppet skryter över att få söker asyl i landet, trots krig och förföljelse.

Så djupt blev fallet.

Hur kunde det bli så fel?

Hur kunde alla – liberaler, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister – så snabbt växla in på en tokig politik som gjort oss fattigare?

Hur kunde man mata myten om att flyktingar är en stor kostnad, invandring ett problem, när det i själva verket är precis tvärtom?

Sverige har, gång på gång, visat att landet blir rikare av att vi blir fler.

Som så ofta handlar det om att borgerliga ekonomiska myter smyger in i det politiska medvetandet och skapar kris av det som är möjlighet, rädsla av det som borde vara stolthet. Det stora problemet med antiflyktingpolitiken är att den baseras på en ekonomisk lögn som enklast kan sammanfattas så här:

Om vi tar emot flyktingar så blir det mindre pengar till gamla och sjuka.

Men det är samma idiotiska argument som gäller när man diskuterar investeringar. Bygger vi tåg har vi inte råd med pension! Eller, tar vi hand om barn som är fattiga i Sverige så har vi inte råd med bibliotek. Räddar vi Östersjön har vi inte råd med äldreomsorgen.

Dumt därför att det där aldrig stämmer.

När staten satsar, när vi investerar gemensamt i ekonomin, så blir vi inte fattigare – vi blir tvärtom rikare gemensamt.

Nu har det kommit en bok av Peo Hansen, ”A Modern Migration Policy”, som reder ut det där i detalj. Den är en förkrossande genomgång för de som tror att det varit ”sunt förnuft” att införa den hårda antiflyktingpolitiken. Peo Hansen, känd för Dagens ETC:s läsare som ekonomisk skribent, är professor i statsvetenskap på Linköpings universitet och forskare speciellt om migration.

I boken går han igenom hur mycket bättre svensk ekonomi blev av de offentliga investeringar vi gjorde i samband med flyktingmottagandet, han tittar på kommuners ekonomi, på arbete, på staten och han granskar vad det betyder för Sverige att så många kommit hit från andra länder, hur det i praktiken räddat vår välfärd.

60 procent av de som städar på våra covidfulla sjukhus är förresten invandrare.

30 procent av läkarna är födda utomlands och tittar vi på taxichaufförer, de som jobbar inom kollektivtrafik, de som jobbar inom omsorg och andra yrkesgrupper så är de hundratusentals som flyttat till Sverige själva ryggraden i den välfärd vi nu så akut behövde.

Hur kan någon ens drömma om att kalla det en kostnad?

Sverige har haft historiska perioder av kraftigt ökad invandring. 90-talets krig på Balkan gav oss nya invånare, ökad ekonomisk kraft och mängder av duktiga medborgare inom många olika områden. 2015 gör samma sak för oss idag.

Så hur kan alla räkna så fel?

Varför sitter så stora delar av arbetarrörelsen och miljörörelsen fast i nyliberala teorier där alla utgifter gör staten fattigare och icke-utgifter (sparande) gör oss rikare. I själva verkat är det ju precis tvärtom. Satsar staten blir det nya jobb, nya tjänster, ny forskning, ny kultur och nya skatteinkomster. Sparar staten blir det en minskad ekonomi. Man bromsar.

Det finns få klokare saker än att satsa på nya medborgare som på bara några år kommer minska den brist på ekonomisk kraft samhället har. För vår stora brist är inte pengar. Utan mänsklig kraft att utföra jobb.

Peo Hansen utgår ifrån en rätt ny teori som kallas modern monetary theory (MMT). En analys om varför statsskulder inte är ett problem och hur staten ska använda sin makt att skapa pengar, till att göra nytta. Jag tycker själv inte man behöver gå till ny teori för att söka förklaringen, jag tycker Ernst Wigforss gamla ”har vi råd att arbeta” säger allt om vad som skiljer offentlig ekonomi från privat. Om ett hushåll satsar pengar på att köpa saker så blir hushållet fattigare ett tag. Men när staten gör detsamma så blir alla rikare, staten är unik på så sätt att konsumtion och investering aldrig minskar samhällets förmögenhet, offentliga utgifter innebär nämligen alltid inkomster i andra delar av samhället och dessa inkomster kan öka aktiviteten, tryggheten och möjligheterna för medborgarna ännu mer. Staten kan inte slösa bort pengar (såvida man inte spekulerar med dem på finansmarknaden). De dyker alltid upp någon annanstans i samhället. Det enda som verkligen kan skapa en kris är om staten behöver öka aktiviteten men vi saknar resurser i form av människor. Vi kan inte köpa välfärd. Vi kan bara arbeta fram den.

Peo Hansens bok handlar om hela EU:s flyktingpolitik, mycket är dock exemplifierat utifrån Sverige och de citat av Magdalena Andersson (S) som han tar fram för att visa hur fel man tänkte 2015 är generande för socialdemokratin. Påståenden om kommande budgetkriser var helt falska. Men regeringen var ju inte ensam.

Peo Hansen tar fram exempel från både marxister, liberaler och så kallat flyktingpositiva EU-politiker som alla utgår från det felaktiga påståendet att flyktingmottagande är en djup ekonomisk börda.

Även de som försvarar asylrätten gör det med en felaktig teori om att det är kostsamt.

Många inom de anständiga flyktingrörelserna för försvar av asylrätten har också argumenterat utifrån att det inte ska vara ekonomi som motiverar flyktingmottagandet. Det är givetvis sant. En mänsklig rättighet är en rättighet, inte en ekvation i en BNP-kalkyl.

Men samtidigt måste man – om vi ska vrida om politiken från rasisternas planhalva – faktiskt berätta att det inte är en kostnad att ta emot människor som får bo och verka i det här landet.

Det är en rikedom.

Moderaterna har nu lagt förslag om att minska bidrag för just flyktingar och göra välfärden uppdelad så att den som inte är etablerad ska få leva på fattig nåder. Det här är ren rasism och Sverigedemokraterna jublar.

Det går inte att motarbeta högerextrem rasism med att ge efter för den. Det går inte att stoppa flyktinghat och invandrarhets genom att vara glad över att asylansökningarna minskar.

Det går framför allt inte skapa en vänsterpolitik för humanism och solidaritet om man inte samtidigt berättar hur mycket bättre vi alla får ekonomiskt genom att via staten investera och ta hand om varandra.

Nu får vi ta och vända på det här.