Debatten om Nato och kärnvapen har följt med. Nato ser det som en fientlig handling att skriva på konventionen. USA har hotat med repressalier. Sånt ger effekt idag.

Ska Sverige underteckna avtalet? Beslutet skall hanteras av den nya regeringen eftersom den gamla gömde frågan i en utredning för att slippa inre konvulsioner inför valet. Såväl socialdemokratin som regeringen var splittrad. Utredningen skall presenteras i oktober.

Formellt skall man utreda om påskrift av konventionen kan hota andra nedrustningsavtal. Ja, ni hör själva hur patetiskt det låter. Den finska riksdagen har redan slagit fast att konventionen “inte utgör ett hot mot icke-spridningsfördraget eller de det fullständiga provstoppsavtalet eller mot de internationella förpliktelser som följer med dem. Snarare stöder och kompletterar konventionen de andra avtalen och förpliktelserna.”

Så det är inte detta det egentligen handlar om. Det handlar om rädslan för att stöta sig med USA i en tid när hela konceptet går ut på att steg för steg vävas ihop med Nato.

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist vill inte att Sverige skriver på. Han har gjort sina politiska investeringar i USA, har lovat USA att få öva mer i Sverige, har drivit igenom inköp av amerikanska luftvärnsrobotar trots flyende kostnader. Han tycks vilja parkera så nära Nato att det räcker med ett penndrag för att bli medlem. När den rödgröna regeringen skulle underteckna värdlandsavtalet med Nato - som innebär att regeringen ges rätten att erbjuda Nato att nyttja svenska flygplatser, hamnar och vägar - anklagade han kritiker för att gå Putins ärenden. Som medel att tysta debatt var det lyckat.

Att skriva på konventionen mot kärnvapen påstås också, som del av en allt mer vulgär debatt, vara detsamma som att gå Putins ärenden. Vilket bland annat Dagens Nyheter framfört som sin åsikt. En märklig åsikt eftersom Putin, lika lite som Trump, tänker skriva på. Men som ett sätt att tysta opinion kan det säkert fungera. Guilt by association är ju en populärt argumentationsteknik när mer ärbara argumenten saknas.

Debatten om kärnvapenförbudet existerade inte i valrörelsen. Frågan begravdes. Till de flestas fromma. Inte minst socialdemokraterna som ville ha båda Hultqvist och Wallström som frontfigurer inför valet. Inte som symboler för två helt oförenliga uppfattningar i en fråga där socialdemokrater som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Olof Palme varit frontfigurer. På Wallströms sida.

Frågan är besvärande också för Miljöpartiet, som har sina väl dolda rötter i fredsrörelsen men samtidigt anser att regeringsduglighet är detsamma som att avstå från det man kallar “plakatpolitik”. Det vill säga sådant som kan försvåra inbjudan till fortsatt regeringsmedverkan. För språkrören har det blivit enklare att vara regeringsdugliga nu när de hårdaste förespråkarna för FN-konventionen har lämnat riksdagen. Jag tänker främst på Annika Lillemets, Carl Schlyter och Valter Mutt.

Att inte heller den så kallade Alliansen var intresserad att föra upp frågan i valrörelsen kan ju bero på att en mätning från SIFO visat att 90 procent av väljarna, till skillnad från dessa partier, vill se ett förbud mot kärnvapen. I stort sett alla var således nöjda med att frågan begravdes i en utredning till efter valet. I demokratisk ordning beslutades att demokratin skulle frånhändas frågan

När ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen, mottog Nobels fredspris för sitt arbete med att driva fram konventionen fälldes många tårar av rörelse. Inte minst när 85-åriga Setsuko Thurlow - överlevande efter USA:s bomber i Hiroshima - berättade om sin kamp mot detta helvetiska vapen för massmord. Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som vägrar att skriva på ett förbud kändes då minst sagt främmande. Men det är där vi tycks stå idag. Och det är förfärande.