Ingen är särskilt ledsen, men ingen heller särskilt glad. Och det är kanske i slutändan det betyg som Stefan Löfven, S-ledare sedan 2012, kommer att få av eftervärlden. Ett före detta socialdemokratiskt kommunalråd står där i gräset och säger att han – liksom jag själv – höll mer på Vänsterpartiet än Socialdemokraterna under regeringskrisen i somras. Jag hoppar till. En ung S-aktivist gör i det närmaste ett litet segertecken när beskedet kommer. Men de flesta omkring mig känner också av: Detta blir rörigt.

Vem ska efterträda honom? Hur brådstörtat var detta? Blir det ännu en regeringskris av det här?

Jag menar att det var bra att Löfven meddelade sin avgång men att det beskedet kom på tok för sent. Länge nu har jag hoppats att han skulle ta steget: Avgå i så god tid att socialdemokratin skulle hinna formera sig på nytt. En valrörelse under ledning av Löfven hade aldrig fungerat när hans största politiska seger, enligt honom själv, var samarbetet med nyliberala Centerpartiet. Redan före pandemin luftade jag mina förhoppningar att Löfven snart skulle kliva av. Inte för att jag har något emot honom – utan snarare för att jag hittar så pass få skäl att vara för det ledarskap han stått för.

Hans stora bedrift, och den är imponerande, är att han lyckats manövrera sitt parti i regeringsställning under den mest turbulenta tid svensk politik upplevt sedan 1920-talet. I krislägena har han bevarat sitt häpnadsväckande lugn. Under pandemin, när den var som värst, var han kolugn. Aldrig har han heller stått för några onödiga polariserande utfall mot sina politiska motståndare, även om han ståndaktigt hållit fast vid den hårda kritiken mot högerpopulisterna i riksdagen.

Löfven kom in i politiken på andra karriärvägar än de vanliga. Han klättrade inte i partihierarkin utan var det fackliga arbetet trogen under större delen av sitt liv. En djup S-kris slungade sedan in honom på en bana som han aldrig traktade efter och på något sätt har jag alltid tyckt om honom för det. Han är ingen maktlysten karriärist. Han är en pragmatiker.

Men hans pragmatism har hela tiden gränsat till den djupa ideologiska sömnen. Ideologiskt stum – så har jag ofta kritiskt skrivit om honom. Jodå, den reala situationen i riksdagen har verkligen krävt förhandlingar över blockgränserna – men just i en sådan tid av kompromisser krävs det också att en rörelses idépolitiska identitet bevaras och fördjupas. Det har Löfven och i stort sett hela partiledningen kapitalt misslyckats med. Hela det socialdemokratiska partiet blev under hans tioåriga ledning mer eller mindre ett med den kompromisspolitik partiet tvingades till.

Det är faktiskt det förödande tillstånd han lämnar sitt parti i. Och det är också därför som han hade varit omöjlig som vallokomotiv.

Så vem ska efterträda honom? Jag blir, ärligt talat, en smula matt när jag grubblar över den frågan. De tyngsta kandidaterna som möjligen står redo i kulisserna är tyvärr just de personer som jag fruktar kommer att fortsätta på exakt samma avideologiserade linje som Löfvens. En Magdalena Andersson, en Mikael Damberg. De är bägge mycket kompetenta ministrar och politiker. Men de saknar den visionära kapaciteten.

Andersson sitter fast i den ekonomiska politik som grundlades på 90-talet medan Damberg kanske inte sitter fast i någonting alls, det vill säga knappast bärs av någon övertygelse som kan mobilisera någon utanför hans departement. Det går att räkna upp fler tänkbara kandidater som S-ordförande – Lena Hallengren eller Anders Ygeman – men också de saknar det idépolitiska signalement som kunde skilja ut dem i politiken.

Socialdemokratin är på de flesta håll i västvärlden i kris. Den krisen har många orsaker, men jag tror att det mest avgörande är att socialdemokratin inte längre är någon bred social rörelse. Mest alarmerande är att rörelsen tappat så mycket av kontakten med en brett definierad arbetarklass. Eländet är att inte heller partierna till vänster om socialdemokratin har den kontakten. All politik har medelklassifierats.      

Sedan blir allt stilla i trädgården. Jag ser några skator som stjäl våra havtornsbär. Jag är varken glad eller ledsen över att Löfven meddelat att han avgår i höst. Och kanske är det just det som är problemet: Socialdemokratin har under åratal gjort så många av oss litet mer likgiltiga. Jag blir nästan orolig för mig själv när jag märker hur opassionerat jag reagerar inför Löfvens besked.