En person opereras för cancer i matstrupen. Det uppstår komplikationer. Andnings- och organsvikt leder till patientens död. Sjukhuset uppger full intensivvårdsavdelning och för hög arbetsbelastning i förhållande till bemanning och kompetens som en förklaring till dödsfallet.

En man kommer in akut med magsmärtor. På grund av plastbrist på akutkirurgen måste fyra patienter flyttas. Mannen med magsmärtor är en av dem. Hans läge försämras dock snabbt och han avlider på sjukhuset. Sjukhuset skriver i sin Lex Maria-anmälan att detta fall beskriver en situation av okontrollerade utplaceringar.

En patient avlider efter en hjärnblödning. Sjukhuset har missat att patienten skulle behandlas med läkemedel som motverkar den blodförtunnande medicinen som patienten tog sedan tidigare. Sjukhuset uppger vårdplatsbrist medförde en kort vårdtid och att patienten skickades hem snabbt.

Det här är några utdrag ur de Lex Maria-anmälningar som sjukvården själv skickat till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) under 2019. Det handlar om anmälningar från sjukhus runt om i landet, men den gemensamma nämnaren är resursbrist och brist på vårdplatser.

När tidningen Sjukhusläkaren för några år sedan gick igenom Lex Maria-anmälningarna visade det sig att vårdplatsbrist och hög arbetsbelastning låg bakom vart fjärde dödsfall. Sverige har lägst antal vårdplatser per invånare i hela EU och ligger i botten även i OECD. Och platserna fortsätter att minska. På sex år har därför antalet överbeläggningar fördubblats.

Att då säga att sjukvården inte behöver mer resurser, att den behöver bara bli mer effektiv – det är ett hån.

Mot alla de sjuka och anhöriga som tvingas vänta i timmar, till och med dygn, på akuten eftersom det är fullt på sjukhuset.

Mot de anhöriga som måste sörja och samtidigt fundera på om livet kanske hade kunnat räddas om det bara hade funnits tillräckligt med personal.

Och mot personalen som varje dag måste kämpa mot otillräckligheten.

Ändå är det precis vad flera borgerliga debattörer nu gör. Irene Svenonius (M), finansregionrådet som nu slaktar den stockholmska vården, skrev i höstas att skattehöjningar gör inte sjukvården bättre. Benjamin Dousa (Muf) gör gemensam sak med tankesmedjan Timbro och vill införa privata sjukvårdsförsäkringar istället för att finansiera vården via skattesedeln för att det ”inte är värdigt ett välfärdsland som Sverige” att dö i en vårdkö.

Nej, det är klart.

Om vi gör det till en fråga för den egna plånboken om du ska kunna söka vård överhuvudtaget så är det inte i kön du kommer att dö.

Senaste utspelet kommer från Kjell Nilsson, före detta sjukhusdirektör i Örebro. Han skriver i Svenska Dagbladet att är det är ”direkt oklokt att falla in i kören” som kräver generella resurstillskott till offentlig sektor. Hans ord är förstås ljuv musik i öronen på de politiker som gärna vill ta åt sig äran av den svenska vårdens goda medicinska resultat men som inte vill erkänna att tillgängligheten kostar. Nilsson skriver att vården måste bli mer effektiv. Han tycker att varje enhet i vården ska få ett årligt uppdrag att effektivisera (det vill säga spara) med vissa procent istället för att ”okritiskt skicka in nya friska pengar i det svarta hålet”.

Vem är då denne Nilsson som säljer in sin lösning till den svenska sjukvården. Mellan åren 1995 och 2000, när han var ansvarig för dåvarande Regionsjukhuset (numera Universitetssjukhuset) i Örebro, genomförde han den procentuellt största neddragningen vid ett högspecialiserat sjukhus som ägt rum i Sverige. 1 000 personer förlorade sina arbeten och 20 procent av vårdplatserna. Det var framför allt undersköterskorna som försvann. Nästan hälften.

När Anna Hertting, doktor i folkhälsovetenskap, undersökte vilka konsekvenser de stora sparbetingen fick för vården så visade det sig att en ”osynlig hand” försvunnit. ”Blommor i fönstren och mer nära och detaljerad kunskap om patienterna som personer försvann.” Blommor i fönstren räddar inte liv, men det gör kunskap om patienterna och tid att vårda.

Vården har inte återhämtat sig sedan de stora sparbetingen på 90-talet. Inte när det gäller personal och inte när det gäller resurser. Vi kan inte räkna resurser bara i kronor och ören. Vi har en större och äldre befolkning, vi har dyrare behandlingar som räddar fler liv. Vi har större behov.

Nilsson skriver att han var tvungen att skära med den stora kniven för att politikerna saknat mod att ta tag i de ekonomiska problemen i tid. Nu krävs ett annat mod från våra politiker. Modet att säga att vi kan inte både sänka skatten och behålla en välfärd för alla.

Socialminister Lena Hallengren (S) säger att den ojämlika vården är mer skrämmande än gängkriminaliteten och skjutningarna. Jag håller med. Men då gäller det att få stopp på de krafter som nu är igång för att låta sjukvården fördelas efter inkomst istället för efter behov.