Det var pensionärernas villkor, pensionssystemets orättvisa och bristen på respekt mot den äldre generationen som fick mig att gå med. På grund av den vansinniga rasism som uttrycktes mot mig (med invektiv som jag besparar läsarna) så blev mitt engagemang i partiet inte så långvarigt som jag hade hoppats och jag lämnade mina åldrade partikamrater.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har sedan dess slutat hänga på ålderdomshem mitt i veckan och äta obegränsat med biskvier, men det jag fick med mig från mitt första partipolitiska engagemang hänger kvar – nämligen intresset för de äldres livsvillkor.
Nu för tiden så är pensionsfrågorna ständigt i mitt medvetande.
Det är nämligen så att jag har två föräldrar som snart uppnår pensionsålder och jag och mina bröder har börjat inse hur lite de kommer att få ut.
Enligt Pensionsmyndigheten lever 225 000 svenska pensionärer i dag under EU:s fattigdomsgräns. När ATP-systemet gick i graven 1994 gjordes systemet om helt från att tidigare ha byggt på att ens 15 bäst betalda yrkesverksamma år under 30 år var det som grundade en pension.
Den svenska garantipensionen, som är max
8 000 kronor i månaden, bygger på att man har varit yrkesverksam i 40 år, vilket många som har kommit som invandrade till Sverige inte har hunnit. Har man dessutom fött barn eller varit frånvarande från arbetsmarknaden så sjunker ens yrkesverksamma, pensionsgrundande år ytterligare.
Detta missgynnar låginkomsttagare, deltidsarbetare, kvinnor, sjukskrivna och invandrare.
Då gäller det att aldrig någonsin ha varit fattig, sjuk eller arbetslös och i stället sparat sig till pengar att leva på under sina resterande år.
Mina föräldrar kom hit i 30-årsåldern. Jag och min ena bror kom med dem, mina två yngre bröder föddes här.
Så fyra barn, ett husköp precis innan bostadskraschen, en arbetsmarknad som aldrig välkomnade dem, ett pensionssystem som är varje daytraders våta dröm och snarare liknar ett pyramidspel, ett liv kantat av depression, sjukskrivningar och timanställningar senare så står vi här. Våra föräldrar går snart i pension och vi vet inte vad fasen vi ska göra åt deras katastrofala pensionsförutsättningar.
Rätten till en pension som man kan leva på i värdighet måste vara en grundförutsättning för ett samhälle som ska hålla för flera generationer. Människors tilltro till samhällsbygget måste baseras på att människovärdet inte utarmas bara för att vår förmåga att bidra till produktionen sinar.
Den svenska rörelsen Streetgäris, ett gäng unga och äldre kvinnor som peppar, inspirerar och rådger varandra på nätet och utanför, startade initiativet Pensionsrättvisa. Det är ett nätverk för alla oss som har sett våra föräldrar kämpa under ett helt liv och nu bara önskar dem en trygg ålderdom.
Vi behöver en rejäl pensionsrevolution i det här landet. Och vi behöver den nu.