Debattklimatet i politiken blir allt hårdare. Det gjorde sig särskilt tydligt under valrörelsen i USA som drog till sig uppmärksamhet från en hel värld. Dagarna efter valet kom starka reaktioner. När valnatten började övergå i morgon fick vi se journalister som med sorgsen och uppgiven ton konstaterade att Clinton låg för långt efter Trump för att knappa in på avståndet. I sociala medier upprepades orden om att fler måste organisera sig mot hat, rasism och sexism.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Till viss del förvånar inte valutgången. Trump lever inte i ett vakuum. Han går i takt med samtiden som rör sig allt längre ut på högerkanten. Extremhögern vinner politisk mark, inte bara i USA, utan även i Europa och i Sverige. Efter valet vittnar människor om hur Trumpanhängare med rasistiska och sexistiska motiv har hotat, attackerat och förödmjukat dem.
Redan nu följer fruktansvärda konsekvenser och allra värst drabbas de människor som Trump medvetet har svartmålat och smutskastat under sin valkampanj. Media ställer sig frågan om vad som händer med klimatavtalet och hur det blir med frihandeln. Visst kommer den nya presidenten att sätta avtryck i konkret politisk handling. Men låt oss inte stressa förbi det faktum att en stor del av USA:s befolkning direkt drabbas av hans framgång.
Den alltmer osunda politiska debatten är minst lika påtaglig i Sverige som i USA. SD har sedan länge låtit sin partikommunikation bära upp hatsajter och högerextrem nätaktivism. Och nu senast lät Moderaterna en anställd vid sitt partikansli starta ett fejkat drev mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll.
För den S-ledda regeringen väntar nu både uppgiften att tydligt ta avstånd från det hätska och hatiska politiska klimatet och att hämta lärdomar från vad som har hänt i USA. Regeringen måste ta samhällsproblem som människor upplever på allvar och sätta den politiska agendan utifrån premisser som faktiskt är relevanta. Men regeringen måste också se de grupper som utsätts för hat och förtryck som en konsekvens av den politiska debatten.
Intressekonflikten i politiken lyser med sin frånvaro och klassidentiteten hos folket lika så. När de rika och extremhögern profiterar på en splittrad arbetar- och medelklass måste socialdemokratins svar vara att leverera en beskrivning av verkligheten som folket känner igen. Politiken måste med handlingskraft visa att det går att minska klassklyftorna, att det går att omfördela resurser för att samhället ska bli mer jämlikt och att prata om orättvisor på ett sätt som är äkta.
Samtidigt måste kampen för rättvisa föras i de demokratiska forum vi har. Demokratin måste vi försvara genom politiskt arbete. Det går inte att stå utanför det politiska spelet och tro att några enskilda kan försvara demokratin, när extremhögern mobiliserar för nedrustning av våra rättigheter. Folket ska forma politiken, men om folk inte organiserar sig kommer färre att vara med i det arbetet.
Demokratin är skör. Vi får den inte automatiskt. Vi måste ta den, varje dag. Och vi måste återta den varje gång odemokratiska krafter vinner mark. Vi måste vara många – enade – som gör anspråk på makten. Annars faller vi. Och det står alltid någon rik maktfullkomlig man beredd att ta den från oss.
