Klimatet har blivit svenskarnas andra viktigaste fråga, och äntligen täcks ledare, förstasidor och debattinlägg av klimatdiskussioner. Det är på tiden att vi börjar förstå. Länge har det funnits en tanke om klimathotet som framtidens problem. Något som kanske kommer drabba våra barn, och som tekniken då kan lösa. Sommaren har visat att den tanken varit fel. Vatten, jordbruk, skog och infrastruktur är i riskzonen. Det påverkar vår ekonomi, våra jobb och vårt liv.
Fler politiker har börjat vakna, men inte alla på rätt sida av sängen. För två veckor sedan skrev jag om Sverigedemokraten Thoralf Alfsson, som menade att värmeböljan var ett bevis för att ”klimatalarmister” har haft fel. Han är klimatförnekare som länge opinionsbildat och förvillat i klimatfrågor, och hans åsikter representerar tyvärr hela partiet. Det var tydligt i Jimmie Åkessons sommartal, där han sa att det inte var seriöst ”att göra politik av hur vädret ser ut en enskild sommar”. Alla varningar de senaste åren, all forskning skickas i soptunnan av Åkesson och SD.
Även Moderaterna visar en nära obefintlig förståelse för klimatförändringarna. De förnekar inte klimatförändringarna som parti, men i stället för klimatåtgärder lyfter de i valrörelsen att alliansen måste ”kraftsamla för att bygga ut kapaciteten på Arlanda och slopa flygskatten”. De menar att förbifarten 2.0 – östlig förbindelse – är en av valets viktigaste frågor för Stockholmsregionen, och de vill miljardsänka miljöbudgeten.
Några som inte alls hörts i debatten är Kristdemokraterna. I deras valmanifest nämner de inte klimat eller miljö alls. Bland KD:s få miljörelaterade förslag står det att partiet på alla nivåer vill bidra till att uppfylla målet om att minska den globala uppvärmningen till max 1,5 grader. Det låter bra, men det är inte ett åtagande som uppnås genom en god önskan. Partiet vill nå målet genom grön skatteväxling, alltså genom att sänka skatten på arbete och öka miljöskatterna. Men de är samtidigt emot miljöskatter såsom flygskatten.
Alliansen vill sänka den redan subventionerade dieselskatten för jordbrukare som ett svar på sommarens torka – en tydlig felsatsning. Fossila bränslen har satt oss i den här situationen, och det kommer att bli värre om vi fortsätter på samma bana. Något även Centerpartiet borde ta till sig av, som också är för jordbrukets dieselsubventioner och emot flygskatt.
Bland allianspartierna utmärker sig Liberalerna för att inte vilja subventionera fossila bränslen, och har på pappret bland den mest radikala miljöpolitiken. Men återigen – fina ord minskar inte utsläpp. Liberalernas miljöbudget för 2018 är över tre miljarder mindre än regeringens. När Björklund nyligen presenterade Liberalernas klimatpaket väljer de att lobba för koldioxidskatt på EU-nivå, och de lyfter hellre internationell flygskatt, något som inte kommer bli verklighet på länge. Ett vanligt knep – att lansera politiska ambitioner ”där borta”, och undvika ansvar på hemmaplan.
Inget land kan självt lösa klimatfrågan, men något som sommaren har visat oss är att vi behöver starka nationella åtgärder. Förutom att vi måste sluta vara en del av problemet måste vi också förbereda oss för förändringarna som kommer, och ha beredskap för bränder, översvämningar, klimatflyktingar och matkriser. Något som i dagens debattklimat borde lyftas mer. Ett av partierna som gjort det mest har varit Vänsterpartiet, som också fick bäst betyg i Naturskyddsföreningens granskning över senaste mandatperioden.
Men regeringen då? Socialdemokraterna har genom samarbetet med Miljöpartiet tagit ett kliv uppåt i miljöåtgärderna, men de har mycket kvar för att hävda egen trovärdighet på området. När de nyligen presenterade förslag för hur Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland var det inget nytt, utan en fortsättning på regeringens arbete – vilket är viktigt. Men det behövs mer radikala åtgärder, likt de som Miljöpartiet nyligen lanserade. MP har känts blekt under mandatperioden, men nu vill de investera 50 nya miljarder på klimatåtgärder de kommande fyra åren. De lovade också att ”den sista droppen fossilt drivmedel ska säljas senast 2030”. Äntligen kanske vi närmar oss det som behövs.
Forskare menar att vi behöver minska utsläppen med mellan fem till tio procent per år. Förra året var Sveriges utsläpp oförändrade. Varje år har forskare sagt att utsläppen behöver minska snabbare, och varje år har vi fortsatt som om ingen sagt något. Förhoppningsvis håller klimatintresset i sig även efter sommaren så att trycket mot politiker, företag, organisationer och individer matchar behovet. För det är dags att sluta snacka. Nu måste vi verkligen börja göra.