Alla kan utsättas för övergrepp. Det är stora skillnader i vilka effekter det har på våra liv. Har du varken blivit bortgift, könsstympad, såld av dina föräldrar till bordellen, gruppvåldtagen eller levt i en relation där du systematiskt utsatts för grovt våld är du relativt priviligierad, särskilt i ett globalt perspektiv.

Men det handlar inte om lyxproblem när vi talar om rätten till kroppslig integritet – att slippa ovälkommen beröring, kommentarer, penisbilder eller hot.

Mellan vardagsrädslan och dödsskräcken finns en glidande skala.

Jag tänker på sommaren när jag var tolv och vuxna män började kolla in mig. Hur förvirrande det först var när främmande män plötsligt var så intresserade av att prata med mig. Hur tidigt jag lärde mig att även om någon tyckte du var vacker betydde det sällan respekt. Hur snabbt leenden och komplimanger kunde förbytas till aggressivitet vid ett avvisande.

Inte för alla, men för många som våldtagits är det möjligt att njuta av sex. Det är möjligt för personer av alla kön att vid vissa tillfällen uppleva extatisk njutning men vid andra tillfällen använda sex som självskadebeteende och/eller främst för att skada andra.

De biologiska förutsättningarna att känna lust och att njuta varierar inte med kön, men uppenbart varierar kulturens förväntningar på oss.

Kulturen, det system av normer och betydelser, som aldrig är så enhetligt och fritt från motsägelsefullheter, så följande landsgränser, som det ofta antas.

Jag tänker på de gymnasiekillar, som jag hade reflektionspass med på temat okej sex, när jag jobbade på tjejjour (ja, vi jobbade med killar också). Hur de talade om pressen att förväntas vara kåt jämt. Jag tänker på Katarina Wennstams intervjuer med unga män som deltagit i gruppvåldtäkter, och på hur de verkade se det som det mer skamfyllt att inte få stånd när det förväntas, än att delta i eller inte ingripa vid övergrepp.

En känd ledarskribent menar att sexuella övergrepp beror på mäns starkare sexualdrift. Visst kan vi se mönster på gruppnivå i hur män och kvinnor agerar, använder och förhåller sig till sex. Att män är mer benägna att köpa sex och pornografi är dock inga belägg för att deras sexualitet är starkare. Under vissa tider i historien har kvinnors sexualdrift ansetts starkare – kvinnor står närmare djur och natur, män står för mänsklighet och förnuft, var argumentet då.

Med Darwin kom manligheten att biologiseras och sexualdriften att ses som hannens jakt på honan, det passiva bytet. Havelock Ellis, som hyllats som sexologins fader och utövat ett enormt inflytande, hävdade för 100 år sedan att kvinnors lust (som visserligen sågs som svagare än mäns) visar sig i ett passivt motstånd som måste övervinnas – att mannens besegrande av kvinnan var vad all naturlig och sund sexualitet handlade om.

”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen”, skriver Horace Engdahl. I en intervju i Dagens Nyheter berättar han vidare om hur något gick förlorat när kvinnorna började bli fler på universitetet. Kvinnor som hot mot den homosociala gemenskapen, som blivit allt svårare att trycka ner och allt lättare kan gadda ihop sig.

Att vara feminist är att begära en annan ordning.

Att insistera på att sex utan förtryck är möjligt.

Vem vill egentligen ha könskrig? Inte är det kvinnojourerna i alla fall, tvärtemot vad somliga påstått. Feministisk regering till trots är deras tillvaro fortsatt osäker. Istället ser vi fokus på militär säkerhet, att ”runka upp stridskuken”, för att använda Jan Björklunds vokabulär. En ständig och samtidig beredskap till penetration, våld om så krävs, försvar av nationen.

I det ser jag sinnebilden av en manlighet som överlevt sig själv.

Tänk dig ett krig och ingen går dit.

Dags att desertera från könskriget.