BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Så är inte längre fallet. När järnridån revs öppnades Västeuropa för resten av världen. Med internet kan vem som helst, var som helst ta reda på var det är bättre att bo. Med mobiltelefoner och smugglare går det att finna vägar förbi gränshinder.

Fram till 15 november i år hade 540 papperslösa män, kvinnor och barn besökt Rosengrenska stiftelsens vårdcentral i Göteborg. Det innebär inte att vi vet exakt hur många papperslösa som befolkar Göteborgs skuggsamhälle. Sannolikt är de betydligt fler än 540, alla behöver ju inte gå till vårdcentralen. Men besöksstatistiken från Rosengrenska är ett kvitto på att vi lever i en ny tid där gränser inte är absoluta.

För den som färdats långt, betalat dyrt och övervunnit många hinder väger ett svenskt nej till uppehållstillstånd lätt. Måste det nya livet inledas med några hårda år på skuggsidan i Göteborg är de åren bara sista hindret på vägen.

Det spelar ingen roll vad vi tycker om detta. Världen har förändrats. Är vi kloka anpassar vi politiken till fakta. De papperslösa är här för att stanna.

Hur många de är som lever med få eller inga rättigheter i hela det svenska skuggsamhället vet ingen. Vi får nöja oss med statistik byggd på bristfälliga beräkningar och prognoser.

2010 uppskattades antalet papperslösa i Sverige till mellan 10 000 och

35 000 varav 2 000 till 3 000 barn. Vid slutet av 2016 var 12 606 personer, som fått avslag på sin asylansökan, efterlysta av polisen. Migrationsverket räknar med att fram till 2020 överlämna ytterligare 30 000 avvisningsärenden till polisen. Till dessa kan vi lägga cirka 5 000 EU-migranter och ett okänt antal som lever som papperslösa utan att ge sig till känna på något sätt. De har aldrig sökt uppehållstillstånd.

Att Sveriges skuggsamhälle bebos av upp emot 50 000 människor, varav flera tusen barn, är ingen vild gissning.

Några av dem har jag mött. Bland annat en kvinna som levde som papperslös i Angered i flera år. Hon arbetade svart på restauranger, ibland för så låg lön som 50 kronor om dagen och hyrde sovplats på en soffa.

Emanuel Furbacken är präst och arbetar med flyktingar i Angered. Han berättar att församlingen har kontakt med ett tiotal papperslösa familjer. Barnen i dessa familjer växer upp i Sverige, går i skola i Göteborg. Vilken framtid har de?

Som ett mantra upprepar våra politiker samma svar: Den som fått avslag på sin asylansökan skall lämna landet.

Men orden har ringa effekt. Några papperslösa stannar kvar därför att de har asylskäl, även om de inte blir trodda. Andra för att de är statslösa, saknar id-handlingar och inte godkänns som medborgare i sina forna hemländer. Ytterligare andra för att de vägrar ge upp hoppet om ett bättre liv. Ett hopp så starkt att det uthärdar svartarbete för 20 kronor i timmen och en madrass på golvet att sova på för 2 000 kronor i månaden. Siffror som nämns i olika reportage om papperslösas liv.

Att ropa på polis hjälper inte. Polisen hinner inte, varken att utreda vardagsbrott eller våldtäkter och har bara nätt och jämt koll på gängkriminaliteten. Inre utlänningskontroller kommer aldrig att bli något annat än en sporadisk bisyssla – och tur är det. Vem vill leva i ett land där polisen ständigt frågar efter legitimation?

Så vad skall vi göra med alla dessa människor som lever och åldras i Sverige, men utanför samhället? Som saknar sjukförsäkring, a-kassa och pension. Som saklöst kan utnyttjas av arbetsgivare och hyresvärdar. Som utgör perfekta rekryteringsbaser för kriminalitet.

Att fortsätta låtsas att de skall lämna landet är inte gratis. Fattigdom, utanförskap och i förlängningen kriminalitet är mycket dyrt. Detta mätt i såväl skattekronor som eroderande trygghet för oss som har papper på att vi får bo där vi bor.

Det krävs inga omvälvande beslut. Vi kan behålla en reglerad invandring, men samtidigt inse att återkommande amnestier är oundvikliga. Vi kan göra det av humanitära skäl eller av ekonomiska skäl. Det viktiga är att vi ser verkligheten som den är och fattar rationella beslut. Eller som det står på sockeln till monumentet över Juho Kusti Paasikivi i Helsingfors: ”All vishets begynnelse är att erkänna fakta”.