Men just nu är det ungefär två år sedan vi röstade i riksdagsval, och lika långt till nästa val. Det är bästa möjliga läge att tala politik, med utgångspunkt från samhällsproblem och drömmar om förbättringar. De ideologiska grundfrågorna kan diskuteras, nya tankar prövas och en viss eftertänksamhet och förtänksamhet skulle faktiskt kunna blomstra.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men den politiska verksamheten i medierna präglas inte av grundfrågor och förtänksamhet.
I stället pågår ett bedrövligt pladder, med djupdykningar där högstadiets värsta mobbarbeteenden sprids via så kallade sociala medier, kompletta med hånflabb. Det vore inte riktigt så illa om det funnes motvikter i form av samtal, med tid och svängrum, om centrala frågor, där det var viktigare att tänka framåt än att gardera sina kommatecken.
Det handlar inte om att politiker skulle stå och småjollra med varandra. Men politisk argumentation går inte huvudsakligen ut på att vråla tillmälen, eller vrida formuleringar ur led. I riksdagen sker inte heller sådant. Dess debatter anses ofta tråkiga, med viss rätt.
Men är tråkigt det värsta som kan hända?
Ett par gånger varje vecka spelas följande bisarra scen upp i bildmedier och radio: På ena sidan bordet står en människa Å, och säger något. På andra sidan står en annan människa Ä, som emellertid inte får svara, utan emellan dem står en journalist och säger: ”Nu säger Å såhär, vad svarar du Ä på det?” Ä säger något. Journalisten: ”Nu säger Ä sådär, vad säger du nu Å?” Med tanke på att det är ett normalt samtalsavstånd på drygt en meter mellan Å och Ä verkar upplysningen underlig.
Avsikten är kanske att garantera att det är journalisten som styr samtalet, med publikens kunskapsintresse i centrum. Effekten blir dock att inget samtal alls uppstår. I stället serveras bilden av två människor som inget fattar utan tolk, och som inte förmår tala med varandra.
Ofta nog följs denna iscensättning av att journalisten intervjuar en annan journalist om hur det som yttrades ska tolkas, och vad följderna skulle kunna bli för olika regeringsbildningar om två år. Detta beskäftiga efterspel tycks utgå från att tittarna behöver hjälp, inte bara för att höra vad Å och Ä sade, utan också för att själv kunna tänka om det som journalisten hjälpte Å och Ä att höra.
Vem i all världen är det som kräver, önskar eller gillar att journalister i upphetsad direktsändning intervjuar varandra om hur man ska tolka ett samtal som inte är ett samtal? Eller diskuterar vad politiker G sagt när H reagerade på vad I sade när K tvekade om en formulering?
Och vem i all världen anser att den viktigaste utgångspunkten för diskussion om svåra samhällsfrågor är ”om det vore val idag”? Det är en standardfråga i enkätundersökningar om politiska opinioner, och där har frågan sin plats. Men inte som utgångspunkt för nödvändig politisk idédiskussion.
Sådan idédiskussion kan knappast föras om idéerna i sig. Utan de handlar om sådant som försvar, välfärd, miljö och arbetsmöjligheter, och i form av konkreta frågor: värnplikt och försvarsbudget, vinster, antibiotika, klimat, kommunallagen och demokrati. Visst grävande kan behövas för att få fram idéfrågorna ur de konkreta problemen. Men varendaste dag sysslar politiska partier internt just med koppla ihop principer och sakfrågor. Och detsamma gör idrottsföreningar, bokcirklar, sjundeklassare, och de som eftermiddagsfikar tillsammans.
Det är inte val idag. Det är själva poängen med val vart fjärde år. År 1994 förlängdes riksdagens mandatperiod från tre till fyra år, just för att det skulle bli mer tid både att agera politiskt och att diskutera politik. Det är dags att använda den tiden.
Ett av de stora väl kända hoten mot mänskligt liv och välfärd är antibiotikaresistens, som gör att livsfarliga sjukdomar inte kan behandlas. Det är viktigt att verkligen bara använda antibiotika när inga andra möjligheter finns, för att det inte ska gå riktigt illa. Extremt snålande och sparande med antibiotika är nödvändigt.
Ett nyformulerat hot har kallats faktaresistens. Det innebär att sakförhållanden, och påståenden om sakförhållanden, inte spelar någon roll, huvudsakligen i politiska sammanhang. ”Hur det känns” är lika viktigt som påståenden om ”hur det är” – och starkt kopplat till ”hur jag vill att det skulle vara”.
Om detta nya hot skulle leda till extremt snålande på fakta är det illa. Ännu värre är det om en extremt stor mängd av påståenden som kan vara sanna, falska, vridna, vrickade, kloka, illasinnade, genomskådande eller lögnaktiga skränas ut, och känslostormar drar fram och piskas upp.
Nej. Andas in – vänta – andas ut. Om igen. Och om igen. Lyssna, och tänk efter. Och tala. Just nu är bästa möjliga tid för sansad, intensiv och intressant politisk idédebatt. Vi har faktiskt gott om tid. Och om fyra månader sjunger vårfåglarna igen.
