Konservativa famlar omkring. Ingen vill ha Donald Trump. Men det finns heller inte mycket annat att hämta från det republikanska partiet, vars tilltagande extremism banade väg för groteskerierna i Vita huset.
Liberaler famlar också. Amy Klobuchar? Joe Biden? Det finns ingen entusiasm.
Men ledarsidorna till vänster om mittlinjen famlar inte.
Bernie Sanders.
Jag tycker att det är intressant, speciellt om vi minns senaste valrörelsen där framför allt socialdemokrater hade svårt att se bortom Hillary Clinton, som överförd till svensk kontext blir… Annie Lööf, eller kanske Ulf Kristersson (den tidigare versionen av honom, före högerpopulistiska blockbildandet med Sverigedemokraterna).
2020 verkar svensk vänster kunna identifiera vad som är amerikansk vänster.
Ett fall framåt.
”Om han inte vinner så är USA förlorat”, säger Liza Henderson till Dagens ETC. 23-åringen har rest från Denver, Colorado, till New Hampshire, för att övertyga så många som möjligt att lägga sin röst på Sanders. Hon och hennes vänner körde, turades om vid ratten. 300 mil senare fick hon se sin kandidat övertyga mot centristerna som demokratiska partiet uppenbart föredrar.
Ja, det är polariseringen.
Känslan av en avgörande strid mellan två ytterligheter.
Liza delar den med så många andra, till att börja med de miljoner amerikaner som har gett bidrag till Sanders kampanj, som har sett till att han fått in mer pengar än kandidaterna som hellre nätverkar med miljardärer.
Ja, det är verkligen en avgörande strid mellan ytterligheter.
Fyra år till med Trump är inte bara fyra år till av eskalerande rasism och sexism, utan även fyra år till av en ekonomisk politik som förvärrar redan groteska klyftor och driver medelklassen närmare fattigdom, ett tillstånd de i så fall skulle dela med de nästan 40 miljoner amerikaner som redan tvingats dit.
Fyra år till är en katastrof för kampen mot klimatkrisen.
Fyra år till är korruption med full immunitet, där svängdörren snurrar vilt mellan makten och företagsintressen.
Fyra år till är chauvinism mot andra nationer.
Fyra år till är hatiska angrepp mot fria medier, meningsmotståndare och till sist själva demokratin.
Mot allt mörker kommer en kandidat att ställas.
New York Times har bestämt sig. Det måste bli Elizabeth Warren, flankerad av Klobuchar. Varför inte Sanders? Den liberala tidningen har några rimliga reservationer. Som att det är riskabelt att satsa på en kandidat som nyligen hade en hjärtattack och kommer att vara 79 år när han tillträder som president. Men annars är det liberala invändningar om att Sanders inte anpassar sig efter liberala förväntningar. Han vill inte kompromissa. Hans förslag är ”rigida, oprövade och splittrande”. Han lovar för mycket.
Sanders är vänsterpopulist, i den mening att han formulerar sin politik inte utifrån att tillfredsställa en partiledning, eller östkustens kräsna medier, men utifrån att så många amerikaner som möjligt ska få möjlighet till ett värdigt liv. Han tycker att staten har ett avgörande, moraliskt förpliktigande ansvar.
Oprövade idéer?
Du som läser den här ledaren vet tvärtom att det fungerar, du lever i ett samhälle som formats av sådan ingripande politik, där ambitionen senaste 100 åren huvudsakligen varit att välfärden ska omfatta alla, och att det ska vara möjligt att förändra sin situation genom livet.
Liberaler föredrar Warren.
Hon är ingen dålig kandidat, i allt väsentligt oändligt mycket mer lämpad att leda USA än Trump eller någon annan republikan. Men hon är kompromissen, som om Januariavtalet materialiserat sig i en politiker vars enda chans att vinna är att väljarna faktiskt vill ha just kompromissen, någon som sicksackar sig fram mellan ytterligheterna.
Det gäller även Biden, Klobuchar och Pete Buttigieg.
Det är som om det liberala etablissemanget är blint för utmaningarna, inte alls ser det rivna kontraktet, för den utfästelse om att varje amerikan – oavsett bakgrund – kan förvänta sig social mobilitet, enbart villkorad av den egna ansträngningen, är ingenting annat än en lögn.
Sanders är andra sidan av myntet.
Sanders är allt det som Trump inte är.
USA behöver radikalen, inte kompromissen.
Alla ska få vård när de är sjuka.
Alla ska få bra utbildning.
Alla ska bidra efter förmåga (det är ingen slump att miljardärer avskyr Sanders planer på en mer rättvis fördelningspolitik).
Alla ska kunna förvänta sig att politiken tar sitt ansvar i klimatkrisen.
En kritik som återkommer är att Sanders spinner naiva revolutionära drömmar som kanske förleder unga och rastlösa, men som är fullständigt orealistiska när de möter Washingtons verklighet.
Jaså?
Sanders vill satsa 160 000 miljarder kronor på en green new deal. Det låter sanslöst mycket. Men ska ske över 15 år. Utslaget per år blir det runt 10 000 miljarder, att jämföra med att militären får drygt 6 000 miljarder (2018).
Det växer en rörelse som delar hans drömmar, som ser dem som realistiska.
Vill du minska klyftorna?
Vill du lösa klimatkrisen?
Då finns bara en kandidat.
Därför kommer han att möta kompakt motstånd. Demokraterna vill kasta ut Trump, men partiet vill inte i grunden förändra, utan bara med korrigeringar förvalta det system som man sedan länge upprätthåller, trots att priset är så högt för en så stor del av befolkningen.
Trump kommer att försöka sätta skräck i sina kärnväljare med argumentet att Sanders är en galen kommunist. Hela den republikanska apparaten kommer att upprepa varningen. Trump kommer dessutom få understöd av liberala opinionsbildare som redan har börjat påminna om vilka Sanders allierade sig med för 30-40 år sedan.
Den givna svenska parallellen är hur borgerliga jämför Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna, som två extremistiska och odemokratiska krafter.
Liza kunde inte bry sig mindre.
Varför skulle det vara relevant för henne vad Sanders gjorde på 80-talet (var med i obskyra leninistiska organisationer, åkte på smekmånad till Moskva)?
”Jag älskar USA. Just därför är det sorgligt att vi inte utnyttjar vår potential. Vi skulle kunna skapa något helt fantastiskt tillsammans”, säger hon, och fortsätter:
”Sanders talar till oss alla, inte till olika grupper som han vill ska betala för tv-reklam. Jag vill bo i det land han beskriver. Jag vill att mina barn ska få bo där. Jag struntar i om det är socialism. Jag vill bara att ett mänskligare samhälle, där vi tar hand om varandra. Sanders står för det.”
Ja, han han är exakt den politiker som kan rädda det plågade, oroliga USA.
