45 dagar, längre än så har vi – världen – inte att stoppa ebolans spridning, säger FN:s vice ebolakoordinator Anthony Banbury. Eller sa. Det var förra veckan han uttalade sig. Fem dagar sedan. Det ger oss 40 dagar. Och därefter? ”Då står vi inför en situation utan motstycke som vi inte har någon plan för att hantera”, enligt Banbury.

Lyssnade världen? Kanske. Förhoppningsvis. Den som tidigare skulle ha avfärdat honom som alarmist hade just fått veta att ett sjukhus i Texas – USA, mitt i den rikaste delen av den rika världen – misslyckats kapitalt med att vårda en ebolasmittad patient. Inte det faktum att patienten till sist avled, men att säkerhetsföreskrifterna varit otillräckliga, och att de som faktiskt fanns uppenbarligen ändå inte följdes.

Medan katastrofen vecklar ut sig, när fler inser att det här är så mycket mer än en isolerad och afrikansk angelägenhet, envisas alldeles för många med att jonglera statistik. Antalet offer som ebola har skördat i Västafrika? Knappt 5 000. Malaria? 850 000 afrikanska barn varje år!

Ja, det är ett svek mot utvecklingsländer att sjukdomar som malaria inte har tagits på allvar, att de inte har fått nödvändiga forskningsmedel. Men jämförelsen är just nu irrelevant. Ebola kan inte ställas mot malaria eller, till exempel, brist på sanitet. Ebola är ett virus. Exceptionellt dödligt. Det saknar dessutom geografisk begränsning. Vilket betyder att utbrottet sker på en kontinent men kan fortplanta sig till andra, genom att smittade använder det globala samhällets alla möjligheter till snabb förflyttning över stora avstånd.

Myndigheter kan screena resenärer, men det räcker inte, enda lösningen är att direkt bekämpa utbrottet – på plats. Kort sagt, insatserna kan inte ske på Arlanda eller JFK eller Heathrow eller Narita. De måste ske där smittan sprids.

Vi har fortfarande ett val, även om det är bråttom. Världshälsoorganisationen (WHO) ger världen ett alternativ. Antingen får 70 procent av alla ebolapatienter vård före novembers slut, och likaså måste 70 procent av begravningar ske utan smittspridning.

Bara då kan epidemin vändas.

Om målen däremot inte uppfylls kommer epidemin att skena. Matematiska modeller visar att 10 000 kommer att smittas varje vecka, redan i december. 1,4 miljoner kan ha insjuknat i januari nästa år.

Idag tyder absolut ingenting på att världen ska ta sitt ansvar. Hjälp kommer – men den är för sen, för obetydlig (här är Sverige inte ett föregångsland).

Afrikas sak är världens sak.

Inte ens hotet om en pandemi, helt nära en katastrof som vi inte ens kan föreställa oss, verkar ha kraft att tvinga fram den insikten.

"Ebola upptäcktes för nästan 40 år sedan. Varför står läkare fortfarande tomhänta, utan vaccin och medicinsk bot? Därför att ebola hittills har drabbat fattiga afrikanska länder. Den vinstdrivna läkemedelsindustrin investerar inte i produkter för marknader som inte kan betala."

Nej, jag citerar inte någon radikal postkolonial tänkare, utan WHO:s generaldirektör Margaret Chan. Hon sammanfattar i fyra meningar sveket mot Afrika. Hon kan knappast anklagas för att vilja sprida panik. När hon talar om ”fruktan och terror”, när hon säger att ebola ”hotar överlevnaden av samhällen”, är det byråkratens konstaterande.

Det är allvar nu. På riktigt. Ändå är världens insats ”nästan noll”, som Läkare utan gränser uttryckte det i slutet av september.

Bakom allt detta – utebliven hjälp, Chans frustration, FN:s larm – flimrar föreställningen om Afrika, formad ur kolonialism med tillhörande ideologiproduktion. Har vi gjort upp med den? Kastat av oss myten om vita och svarta egenskaper?

Titta på omslaget här ovan. Newsweek, ett respekterat magasin, som varnar för att USA kan drabbas av ebola för att afrikanska migranter efterfrågar bushmeat. Det här stämmer inte med verkligheten, kan andra amerikanska medier visa. Men omslaget väckte debatt. Det sågs av många som en fortsättning på en tradition av att utmåla Afrika som ett barbariskt, smutsigt bakvatten. Den mörka kontinenten. Oförmögen att civilisera sig, än mindre begränsa en aggressiv virussjukdom.

Deras ebola, inte vår ebola.

Och när européer eller amerikaner, vårdpersonal eller missionärer, smittas väntar flygtransport till specialistvård, behandling med Zmapp (nu slut) och hjälteporträtt signerat Skavlan.

"Det är lätt för världen – den mäktiga världen, som till största till inte är afrikansk eller svart – att ignorera lidandet hos fattiga, svarta människor", har Joia Mukherjee, medicinsk forkare på Harvard, sagt apropå ebola.

Hon använder begreppet ”otherize”. Att se någon som den andre. De är inte som vi. Men ebola är skoningslös inte bara mot sina offer, utan även mot fördomar. Alla kan vi smittas.

Även den mest kallhamrade cyniker måste se att det inte finns några ursäkter, måste se nödvändigheten. För har du aldrig brytt dig om Afrika tidigare, gör det nu – annars är Afrikas sak snart även din, och då inte i moralisk bemärkelse.

Hjälpen måste komma nu.

Den måste vara tillräcklig.