En princip som gruvarbetarna i Svappavaara följde. Efter den tragiska dödsolyckan där 21-åriga Julia Markström omkom när en gallerdurk på något sätt gav vika, kände sig många inte trygga med att gå tillbaka till arbetet och man ställde krav på ordentliga inspektioner, vilket man även fick. I ett anonymt öppet brev till ledningen skriver en anställd om rostskador på gallerdurkar samt om knapp bemanning, bristande säkerhetsarbete och upplevelsen att arbetare är rädda för repressalier när man driver skyddsarbetet för hårt.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

“Jag tycker vi ser mer och mer slimmade organisationer, mindre och mindre underhåll, mer och mer prioriterat mot pengar som styr. Någonstans så når man ju en smärtgräns där människorna riskeras i stället för prioriteras. Det här med säkerheten först kanske fanns en gång, men finns det i dag?” säger Julia Markströms mamma i en intervju med tidningen Elektrikern (14 augusti).

Och under september dog 10 personer på jobbet. Samtidigt är sjukfrånvaron hög inom vård, omsorg och sociala tjänster, och ohälsotal kopplade till stress och psykisk ohälsa ökar. Åtta av tio kommunalare har värk i kroppen till följd av stress, pressade scheman och tunga lyft.

Det är fullständigt orimligt att människor blir sjuka eller skadas av sina arbeten, och det är än mindre acceptabelt att människor dör. Ändå framstår tanken på ett lägre tempo med mindre press som oerhört radikal, vilket är märkligt.

Det talas ofta om internet och tekniska landvinningar som en förklaring till den accelererade tiden. Och i någon mån är det sant eftersom det ökat tempot för handel. Men en minst lika viktig aspekt är den uråldriga konflikten om hur mycket vi behöver arbeta för att försörja oss. Hur långa dagar, hur späckade arbetspass, hur tidig pension, och inte minst hur mycket omsorg man kan lägga på sin egen och andras säkerhet. Den konflikten kommer aldrig att försvinna av sig själv. Men blotta akten att föreställa sig ett liv utan stress, nedskärningar, tidspress och slimmade organisationer framstår som nästintill vänsterextremistisk och det säger en del både om det samhällsklimat vi har, och vad som väntar med mera högerpolitik.

När åtta av tio kommnunalare lever med värk i kroppen och dödsolyckorna på arbetsplatser befunnit sig i en ökande trend under de senaste fem åren, är det då inte dags att börja i den enkla frågan om det är värt det?

Den enorma lyftkranen utanför fönstret rymmer modernitetens fulla kraft. Den påminner om de offer som krävdes och om den arbetsmiljölagstiftning som arbetande människor kämpade sig till. Idag behöver det sköra människolivet fortfarande skyddas, och den politik som inte är särskilt intresserad av sådant behöver ständigt påminnas om vikten av det. För det här går inte. Det är inte värt det.