Det här är egentligen den grundläggande konflikten mellan vänster och höger sedan … alltid.

Och självklart har DI fel.

I själva verket är det alltid den offentliga sektorn som skapar de stora samhällsförändringarna. Under hela den tid som Välfärds-Sverige växte fram (före 1975) var tillväxten starkare, rättvisare och effektivare än någonsin under perioder med svag offentlig sektor. I tider av förändring behövs offentlig styrka som mest.

Men det felaktiga påståendet är viktigt eftersom det visar vad den ständiga offensiven för skattesänkning och privatisering egentligen handlar om och vilken ekonomi det skapar.

Det ger en svagare ekonomi, en mer krisande – och ett förstörande av det sociala kitt som kallas samhälle. (Ojämlikhet är som ett virus av hat och hopplöshet i ett samhälle.) Och ett förstört samhälle skapar snabbt farliga motreaktioner.

Ja, dagens nyfascister är patetiska men det var de även förra seklet fram tills ekonomin bröt samman i det privatiserade kaoset och skapade 30-talskrisen.

Nu lever vi i en värld där det privata har blivit så stort att leken ”hela havet stormar” gäller konstant. Genom skattesänkningar, kapitalskattefrihet, offentliga subventioner och privatisering har ett antal bolag blivit så stora att de är större än stater. Listan är hisnande och berättar om en värld vi inte vill begripa.

Visste du att Ericssons ekonomi är större än Bulgariens?

Att Apple är jämnstort med hela Indien?

Att Walmart (varuhusen) har större ekonomi än både Spanien och Australien?

Att Volkswagen är större än Ryssland?

Eller att oljebolaget Shell är större än staten Sverige?

Detta är ju helt absurt, men ändå verklighet. Rapporten kommer från IMF och bygger på listan över världens 500 största företag ihopsatta med alla världens stater. Och staterna får storstryk.

Utom förstås de nio största. (USA, Kina, Japan, Tyskland osv.) Men alla länder med mindre ekonomi än Kanada får alltså stryk av ett eller flera eller rentav väldigt många privata storbolag.

Dessa monopolgiganter som borgerliga ekonomer kallar för ”marknaden”.

Det minsta av dessa 500 storbolag är faktiskt Ericsson och det bolagets ekonomi är alltså större än de följande 158 staterna på listan. Vitryssland, Oman, Kroatien, Uruguay, hela Kongo … Man hisnar över den absurda ekonomiska makt som ligger hos några kostymklädda män.

Lägger man denna lista från IMF på bordet och ritar en ekonomisk jordglob så blir alltså företagen större än staterna. Så på så sätt kan DI:s tes vara sann. Det finns mer pengar hos de privata bolagen än hos staterna. Men … det är ju ett politiskt beslut.

Från 80-talet slutade socialdemokratin att bygga ut den offentliga sektorns andel av ekonomin i Europa och i andra världsdelar skedde samma sak bland liberala regeringar. Sen dess har avreglering och privatisering gällt och skatteförändringar har hela tiden använts för att öka det privata kapitalet och minska det offentliga.

Om man i det här ljuset tittar på de stora offentliga pengarna, det gemensamma pensionskapitalet alla löntagare skrapar ihop, är det med andra ord lätt att förstå varför det för borgare är så viktigt att det kastas ut på börsen för att vara delägare i privata storföretag i stället för att användas av det offentliga i egna stora investeringar eller omställning.

Man kan naturligtvis få för sig att makten i världen därmed ligger hos bolagen. Då är det kört både med klimatpolitik och socialpolitik som utjämnar. Bolagen drivs av avkastning och lönar det sig att förstöra så gör man det eller förlorar makten själv. (Drömmen om de liberala, utjämnande, förstående, gröna monopolföretagen har alltid bara varit en dröm.)

Men riktigt så enkelt är det ju inte. Politikens makt är större, men bara om den används för att reglera. Skatter är inte neutrala, de är vapen för att vrida om orättvisor.

Eller stoppa förstörelse.

Det har ju skett förr. Förra gången kapitalismen var så här galen tvingades staterna (framför allt USA) att bryta sönder bolagen för att ekonomin skulle kunna fungera. Makt är inget som finns bara som pengar. ”Marknadens makt” (det vill säga ägandets makt) handlar om passivitet från de som drabbas av den.

De kommande tio åren kommer att avgöra om ”ägandet” får förstöra mänsklighetens liv eller om mänskligheten brutalt minskar dess makt.

Jag väljer att lita på människan.