Ledare: Det andra Lindesberg

Å andra sidan finns det människor som inte är förunnade denna kroppsliga automatik. Ögonen kanske finns i skallen men intrycken registreras inte. Benen sitter på kroppen men impulserna som skall få dem att röra på sig kanske inte skickas dit de ska. Summa summarum; vardagen för denna människa ser annorlunda ut jämfört med dem utan hinder. I stort sett hela mitt liv har jag varit runt människor vars kroppar inte riktigt vill samarbeta med dem. Rullstolar och en mångfald av andra hjälpmedel har varit och kommer att fortsätta att vara inslag i vardagen för de berörda. Då varken jag eller närstående vet något annat liv finns det inte mycket att jämföra med. Just därför blir ömkan ofta sliskigt och främmande. Få tycker synd om dig i din vardag och på motsvarande sätt bör man inte ömka personer med annorlunda vardag.

Mot denna bakgrund konstaterar jag att Lindesberg – idolhysteri åsido – är rätt likt resten av världen. Saker som vägar och brandkår är allmängiltiga. Alla behöver kunna ta sig fram och bränder är rätt fördomsfria; eld brinner där den kan brinna. Likheten med resten av världen är inte nödvändigtvis bra. Visst, när det snöar i Linde så åker vi på samma problem som resten av världens nordliga länder. Att ta sig fram blir svårare. Hjul hjälper om dessa råkar sitta på en bil men överlag lämpar sig ben oerhört bra för att ta sig fram i snökaos. Det praktiska görs dock svårare om hjulen råkar sitta på en rullstol.

Just i detta hänseende är Lindesberg värdelöst. Utöver i de centrala delarna så är trottoarer för smala och dåligt underhållna. På vintern fungerar de som förvaringsutrymme för snön bilisterna inte vill hantera och de utan körkort får hantera skiten som bilägarna inte vill ha. Väderväxlingarna blir avgörande för tillgängligheten såvida en inte nyttjar färdtjänst vilket i sig är omständligt. Bilister åker enkelt till affären om eftermiddagen kräver det. Färdtjänst fungerar inte så. Det kräver planering där en inte alltid kan planera och även om färdtjänst fixas i tid dikteras utflykten ofta av den tid och ork färden kräver.

Vinterhalvåret blir därför lätt en tid för isolering. Tanken om det tillgängliga samhället glöms bort i snöblasket. Ömkan behövs inte för att inse att funktionshindrade drar dubbelt lass när framkomlighet försvåras av dålig och hafsig snöröjning. Linde skulle kunna sticka ut gällande tillgängligheten; det är ingen naturlag att vi måste vara dåliga på det. Vi har tråkigt nog valt att inte göra det.