Tre år efter andra världskrigets slut, 1948, trädde bestämmelsen om hets mot folkgrupp i kraft. Politikerna motiverade beslutet med vad anti-semitisk propaganda ställt till med i Tyskland.  Och att hets mot människor på grund av deras tro stred ”mot kristendomen och det demokratiska samhällets gemensamma grundåskådning”.  

Knappast en lag som stiftades för att den var ”woke” alltså. Den motiverades istället med hänvisning till kristendomen och svenska värderingar.

Sedan dess har lagen funnits i vår svenska lagbok. Under decennierna som följde kriget ifrågasattes lagarna sällan, förutom av ett fåtal extremister. Den sågs som en lika oproblematisk begränsning av yttrandefriheten som förbudet mot förtal, uppvigling och olaga hot. Den fria åsiktsbildningen fungerade utmärkt, trots att det var förbjudet att exempelvis göra grovt rasistiska karikatyrer av judar. Liknande lagar finns i nästan alla andra demokratiska länder.

Allt detta förändrades dock i takt med högerpopulistiska partiers framväxt i Europa. Från en helt perifer fråga, började hetslagarna ifrågasättas på bred front. Trots att lagstiftningen är mycket restriktiv och i princip bara aktualiseras när man kallar en annan folkgrupp för ”parasiter” eller liknande grovheter.

Men över hela Europa blev yttrandefrihetsdebatten en viktig murbräcka för nationalistiska partier. Att gränsen för det anständiga förflyttades var en viktig del av deras normalisering. Och själva debatten gav dem inträde i de finare salongerna. 

När Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) nu misstänks för hets mot folkgrupp efter att ha delar grovt islamofobiska karikatyrer, är manegen redan krattad. En mängd borgerliga opinionsbildare har ryckt ut till hans försvar, som Timbros chef PM Nilsson.

Men även Expressens kulturchef Victor Malm sällar sig till skaran. Säkerligen oavsiktligt, är han nu språkrör för det som under årtionden varit de högerextremas långsiktiga mål: att hetslagstiftningen inte ska tillämpas. Han hoppas att Jomshof ska frias eftersom vi inte ska ”joxa” med yttrandefriheten (även om han gör tydligt att han ogillar Jomshofs agerande).  

”Vill vi att jurister sätter ramarna för samhällsdebatten, eller vill vi att dessa ramar förhandlas offentligt, genom kritik, debatt och samtal?”, frågar han sig. 

Ett rent missförstånd, från kulturchefen. Svenska jurister sätter inga ramar för samhällsdebatten. Det finns inget utrymme för deras eget tyckande.

Det är politiker som stiftar lagar, efter demokratiska val. Sedan lägger jurister pannorna i djupa veck och försöker tolka vad politikerna menade. Gränserna är redan förhandlade, på demokratisk väg. Vill man ändra dem, får man ändra lagen.

Malms logiska kullerbytta övergår närmast i en frivolt. Genom att kalla lagar stiftade av folkvalda för att "kalla in juristerna" är det han själv som inte respekterar demokratin. 

Men joxandet är inte slut där. Det är tydligt vems reaktion Malm fruktar – Jomshof och hans supportrar. ”En fällande dom skulle göra Jomshof till ikonoklast, en yttrandefrihetens martyr.”

Men skälet till att nästan alla världens demokratier har någon form av hetslagstiftning, är inte hur de högerextrema ska reagera eller deras eventuella martyrskap. 

Det är hur de som utsätts för hatisk propaganda påverkas. Hur giftet som sprids påverkar samhället. Man brukar likna yttrandefriheten vid ett åsiktstorg – du ska kunna gå dit och välja vraka mellan ståndpunkter. Men om någon kommer till det torget och börjar sprida hot och hat, då vågar kanske inte andra gå dit alls. 

Att detta håller på att ske understryks av BRÅ:s rapporter. Islamofobi är det vanligaste hatbrottet. Det gör också att muslimer känner en mindre benägenhet att yttra sig i samhällsfrågor. Hatet som gör att muslimer inte vågar yttra sig, är det verkliga hotet mot den fria åsiktsbildningen. Inte att Jomshof stöter på patrull när han delar rasistiska karikatyrer om nätterna.

Att begränsa hat handlar alltså om att skydda, inte strypa, yttrandefriheten.

Malm är en kulturchef som är van vid att fundera över diskurser, de stora penseldrag som löper över decennier. Jag tycker han fundera på vad som gjort att han 2024 hamnar på samma sida som Jomshof. Och inte som på samma sida som det lagutskott som på 1940-talet ansåg att hetsande mot religiösa minoriteter stred mot den allmänna anständighetskänslan och "att varje människa oberoende av sin härkomst har ett eget värde, lika för alla."

Om inte anti-semitiska karikatyrer inte var okej då – varför ska då islamofobiska karikatyrer vara okej nu?