Så sjöng Gyllene tider 2004 och tjugo år senare får låtraden illustrera känslan av att vara en person som kallar sig rödgrön, som nu är synonymt med just drömmare.

Ljusglimtar har visat sig. Som när vi började prata om kortare arbetstid och S gläntade på dörren. Eller när det svenska resultatet i EU-valet inte alls blev en högerextrem utklassning, utan en rödgrön framgång.

Och opinionsläget ser ju bra ut: S, V, MP och C har länge samlat större stöd än Tidöpartierna. Men det verkar inte betyda något för oppositionsloket, det vill säga S. De vill uppenbarligen inte bygga en rödgrön allians.

S har fått skarp intern kritik för sin finanspolitiska uppgörelse med Tidöpartierna och C: att man enats om ett balansmål i stället för att slåss för ett underskottsmål. Men det kommer, som vanligt, inte leda till avhopp, partibyten eller avgångskrav.

S-medlemskapet är en identitet, skrev någon, inte en fråga om värderingar eller faktiskt politik. Skitsamma om man gör ungefär samma sak som borgare och fascister, jag är sosse!

Samtidigt är det ett problem att Vänsterpartiet, som skulle kunna fånga upp politiker – och väljare – som plötsligt finner sig själva vara mer vänster än mittenpartiet Socialdemokraterna, inte direkt briljerar för tillfället. Och Miljöpartiet? De är uppenbart fortsatt impopulära hos S efter tiden i regering.

Vi har, med mindre än två år till nästa val, inget rödgrönt projekt, ingen rödgrön samhällsvision.

Det är tuffa tider, för en del, för en drömmare – och jag är en drömmare: en sådan som vill ha rödgrön politik.