Annie Croona: Det är snart en lögn att kalla Sverige ett idrottsland

Jag älskar idrott, trots att jag inte hejar på något lag, utöver Sverige i landslagssammanhang (ja, jag får ofta höra hur konstigt det är). Men det går att beröras av sport ändå, bortom seriespel och derbyn. 

För mig handlar det om idrotten som folkrörelse och en del av samhället: elljusspår, kakförsäljning och ideella tränare. (Här måste jag passa på att dela med mig av min favoritkunskap, nämligen att var tredje person i Sverige bor max en kilometer från ett elljusspår.) 

Det finns något så oerhört rörande i hur en person från en håla kan bli bäst i världen. Att man kan komma från inget och vinna allt. Jag får gåshud av det högtidliga ögonblicket när en idrottare får leva sin dröm och representera Sverige – även om man, som ofta är fallet, är långt ifrån den stereotypa bild av “svensk” som vissa är så besatta av. 

Man kan vara invandrare, komma från en håla, vara urfattig. Idrotten kan, och ska, ignorera sådana faktorer. På så vis är den en enande kraft som saknar motstycke. Idrottsberättelser är inte berättelser om tävlingar och resultat, utan om människor och samhället. Det är charmen för mig.

Jag tänker därför ofta på vilka som ges chansen att idrotta. I en del sporter är det förstås de geografiska förutsättningarna som styr, och i skidvärlden handlar det ofta om familjetraditioner: många elitskidåkare är barn till pensionerade elitskidåkare, eller har åtminstone växt upp i en skidåkande tradition. 

Men det kostar att ha idrottande barn. Nyligen presenterade Riksidrottsförbundet en rapport som visade att kostnaden för idrott nästan fördubblats de senaste 20 åren. År efter år kommer larm om hur plan- och hallbristen är akut och att det leder till att barn och unga slutar idrotta. 

För ett par år sedan lämnade över 8 000 elever mellanstadiet – mellanstadiet! – utan att kunna simma.

Jag skrev för ett par år sedan i Värmlands Folkblad om hur många barn inte kan simma, samtidigt som simskola blir allt dyrare (och svårare att få plats på). För ett par år sedan lämnade över 8 000 elever mellanstadiet – mellanstadiet! – utan att kunna simma.

Det handlar inte om att göra barn till elitidrottare, utan om att ge dem möjlighet att röra på sig, bli en del av en gemenskap, och, vad gäller simningen: att vara säker i vatten. Elitkarriärer och guldmedaljer är en bonus – en underbar sådan – men grundfrågan måste vara om Sverige ska vara ett idrottsland för alla. 

Den ekonomiska aspekten av idrottande aktualiserades återigen häromveckan, när skidskytten Ella Halvarsson skrällde och tog silver i VM i Lenzerheide. 

Hon uppmärksammades tidigare under säsongen för ett uttalande kopplat till pengar, när hon tog sin första pallplats i världscupen och blev informerad om prissumman à cirka 75 000 kronor. 

“Åh jävlar”, ropade Ella Halvarsson, uppenbart chockad över summan, som hon menade var mer än en årsinkomst för henne. 

När hon nu tog silver i distansloppet på skidskytte-VM var prissumman ännu större: drygt 220 000 kronor. För pengarna ska Halvarsson köpa en sladdlös dammsugare, säger hon till Dagens Nyheter. 

Tidningen, som inte utan orsak ibland skämtsamt kallas för Medelklassens medlemsblad, ser det som ett tecken på att Ella Halvarsson är “jordnära”. 

Det är så oerhört Dagens Nyheter att beskriva det som “jordnära” att köpa en dammsugare för prispengarna.

Jag förstår förstås vad de menar. Halvarsson är sig själv, noll procent medietränad och ljuvligt genuin i sina reaktioner. Men det är så oerhört Dagens Nyheter att beskriva det som “jordnära” att köpa en dammsugare för prispengarna.

Ella Halvarsson skämtade inte om att den där första pallplatsen var en stor ekonomisk vinst för henne. 2023 tjänade hon drygt 100 000 kronor (som referens var medelinkomsten i Sverige 478 800 kronor samma år). De två pallplatserna hon nu tagit har inbringat nästan tre gånger så mycket pengar som hon i vanliga fall tjänar på ett år. 

Halvarssons föräldrar såg inte loppet på plats, trots att de hade rest till Lenzerheide i Schweiz inför starten av VM. De hade hunnit åka hem när deras dotter chockade skidskyttevärlden genom att klämma sig in mellan franska giganterna Julia Simon och Lou Jeanmonnot i resultatlistan.

Varför? Det är dyrt i Schweiz, och vi måste jobba, resonerade mamma Eva Halvarsson, som är kommunanställd kurator. Pappa Per-Erik Halvarsson jobbar på ett byggföretag. De är vanliga människor. Eller “jordnära”, som Medelklassens medlemsblad skulle säga. 

Det är så otroligt fint att Sverige är ett land där pengar inte styr vem som idrottar, eller åtminstone att vi varit ett sådant land. Jag hoppas att vi inser vikten av att det förblir så. 

Men idrotten ser ut att alltmer bli en klassfråga, inte minst av rapporten från Riksidrottsförbundet att döma. Det vore förödande inte bara för medaljskördarna att låta den här utvecklingen pågå.

Idrott är som sagt inte bara en fråga om seriespel och derbyn, tävlingar och resultat, utan om hela Sverige. Jag vill gärna fortsätta kalla det ett idrottsland.