Andreas Gustavsson: Det är så skönt när partister brister

Jag kan respektera det strävsamma hos dem som ägnar sig åt partiarbete, som fullföljer genom fluktuationer i ledarskap och policy, som aldrig ger upp. Men det ska alltid finnas en gräns. En inre röst som säger att du gjorde vad du kunde, men du kan inte låna dig till det som sker nu för då är du bara ett alibi, ett progressivt bländverk att skicka ut i offentligheten när det passar. Jones hade en sådan gräns. Han agerar som han måste agera. Och det är faktiskt skönt när partister brister, när de ryter ifrån så att precis alla måste lyssna. Fler borde göra så.

Dagens ETC intervjuade Jones när han var inbjuden av Katalys i höstas.

”Han är en mänsklig fars, ett skämt till politiker och en tvångsmässig lögnare.”

Det var vad han sa om Labours ledare Keir Starmer då, med om möjligt ännu mer skoningslös fortsättning:

”Han har fört ett oupphörligt och samvetslöst krig mot vänstern i partiet. Han är inte lämplig att leda ett arbetarparti, han är inte lämplig att vara premiärminister och han tror inte på något annat än sig själv.”

Det kom inte som en chock att Jones lämnar.

Det gör det inte mindre uppfriskande.