Vi kommer till exempel kunna gräva fram ett nummer av Svenska Dagbladet och inse att människor år 2024 fick betalt för att skriva att man inte skäms för att flyga till Mauritius, att ett liv där sådant ingår är det "normala" och något man inte tänker ge upp.

Vi kommer att se att infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) den 21 februari 2024 presenterade en miljardsatsning på flyget – inte på järnvägen eller kollektivtrafiken – medan han deklarerade att det inte finns någon anledning att känna flygskam.

Vi kommer att läsa klimatrapporter från den tiden och konstatera att 2023 var det varmaste året någonsin. Vi kommer kunna ta reda på om svenskarnas flygande var normalt (nej, det var fem gånger högre än genomsnittet, medan 80 procent av världens befolkning aldrig flugit).

Får man tro kulturskribenten Björn Werner (SvD 19/2) kommer dock ingen att intressera sig för det i framtiden, för snart kommer systemförändringarna till vår räddning – utan att vi behöver lyfta ett finger.

Det är inte första gången någon går vilse i resonemang om individ- och systemförändringar. Kanske för att det helt enkelt är skönt att lämna ansvaret till en diffus massa, till systemet.

Och visst, det räcker inte med ett jag för att rädda planeten. Det krävs ett vi. Men vi:et består ju av just individer. 

Globala utsläpp är inget annat än summan av varje lands, kommuns, ja, varje medborgares utsläpp.Frågan är hur vi ska minska dem. Systemförändringar, svarar Werner, och ja, de är helt nödvändiga. Men hur blir systemförändringar till?

Flygskamskritiker kan sällan säga vad man borde göra istället, kanske för att de vet att verklighetsförankrade förslag skulle landa i samma slutsats: att vi måste flyga mindre. Och det är uppenbarligen en sanning för obekväm att ta in. 

Vi vill tro att politikerna leder väljarna, men det är snarare tvärtom. Varför skulle regeringen satsa järnvägen om alla fortsätter att flyga helt skamlöst? Varför skulle politiker kampanja för kollektivtrafik om alla vill köra bil? 

Systemförändringar kommer inte förrän tillräckligt många individer kräver det. 

Tillåt mig dessutom att tvivla på att Werner propagerar för järnvägssatsningar eller koldioxidbudgetar, på att han skulle applådera om hans flygresor blev förbjudna.

Jag vill också ha systemförändringar, men med tanke på infrastrukturministerns inställning bör jag knappast förvänta mig klimatledarskap därifrån. När Andreas Carlson presenterade sin satsning på flyget undrade jag för en stund vilket år det var, om jag drömde.

Utrikesresor med flyg har fördubblats på 20 år. Under 90-talet reste vi utomlands i snitt en gång vartannat år, nu en gång per år. Hur kan sådana siffror få en infrastrukturminister att dödsförklara flygskammen, dessutom utan att presentera alternativa lösningar?

Motivationen att flyga mindre sätts förstås på prov när grannen skiter i vilket, när alla andra flyger som aldrig förr, och när ansvarig minister dessutom bekräftar tesen att det lilla jaget inte spelar någon roll.

Det Björn Werner tycks glömma är att han också ingår i det diffusa vi:et, att han är med och formar normerna (kanske mer än gemene man med tanke på hans och influencersambon Sandra Beijers räckvidd). 

Och vad gäller systemförändringar: att röster är politikernas valuta, att hans röst är det enda de vill ha. Nu säljer han den så lätt: han vill flyga, regeringen satsar på flyg.

Förlåt, framtiden. Jag vet inte vad fan vi håller på med.