Efter decennier av nedskärningar, avdrag och skattesänkningar tog det en stund för vänstern att tänka om. Doktrinen från Reinfeldt och Borgs dagar sitter djupt rotade i hela det politiska systemet. Regeringens första reaktion var att sänka kostnaderna för bensin och diesel. Och Vänsterpartiet gick tillsammans med högern än längre. Förutom att det är en ojämlik fördelning i den typen av stöd så har just fossila drivmedel ett ytterligare uppenbart problem – klimatpåverkan.

Men sedan tog det sig. Höjda pensioner laddades upp som den stora stridsfrågan i vårändringsbudgeten. I talen på första maj l fick vi från Vänsterpartiet krav på än högre pensioner och från Socialdemokraterna löften om höjd a-kassa. Nu har fokus riktats om från skattelättnader och avdrag till bilister och höginkomsttagare till reella stöd till de som hårdast drabbas av en ekonomisk nedgång och ökade priser.

Det är en bra början, men det finns mycket mer att göra. Två saker som skulle ge direkt effekt både i ökad trygghet för både individer och landet som helhet, och dessutom öka jämlikheten, är avgiftssänkningar i välfärden och höjt barnbidrag.

Vi har en bra välfärd i Sverige. Låt oss inte glömma det. Att svartmåla vår gemensamma välfärd tjänar bara den som vill rasera densamma på. Men vi får inte heller blunda för de revor som finns. Det gör verksamheten och idén om den en otjänst. Under pandemin blottades stora brister. Sönderstyckad äldreomsorg, slimmad sjukvård och privatiseringar som försvårar effektivt nyttjande av skattepengar för medborgarnas bästa. För att bara nämna några brister.

Men i tider av ekonomisk oro måste vi också titta på individens kostnader i välfärden. Äldreomsorg är inte bara sparsamt tilldelad. Den är på många ställen också svindlande dyr. Ibland är hemtjänsten dyrare än vad det skulle kosta att köpa timmar från ett privat städbolag som inte krånglar med biståndsbedömning. Att sänka kostnaden skulle få direkt effekt i plånboken för de sköraste av våra äldre.

Andra kostnader för att ta del av offentlig verksamhet som skjutit i höjden är fritidsverksamhet. Kulturskola, fritidsklubb, simskola, kollo och annat som gör att våra barn och unga får en rik barndom även om deras föräldrar inte är rika. Dessutom pekar samstämmig forskning på att en aktiv och rolig fritid är, vid sidan av skolan, det bästa vaccinet mot att dras in i kriminalitet, våld eller missbruk.

Sänkta kostnader för välfärdens verksamheter skulle göra skillnad och öka tryggheten i en orolig tid.

Och höjt barnbidrag vore bra av två skäl. För det första för att det är samhällsekonomiskt smart. Barnbidraget är det absolut mest träffsäkra privatstödet, i relation till samhällets insatser, för att stimulera ekonomin. Pengar ut i konsumtion helt enkelt. En pizza efter fotbollsträningen, ett par nya gummistövlar eller kanske en latte efter öppna förskolan.

Men främst är det bra för att barnbidraget utjämnar mellan de som har och de som inte har barn, mellan klasser (då det finansieras genom statsskatten) och för att det ger mest till de med flest barn. Barnfattigdomens starkaste bestämningsfaktor är om föräldrarna drabbats av arbetslöshet, men därefter kommer antalet barn per vuxen i en familj som en nästan rak linje i risken för fattigdom.

Så sänk kostnaderna i välfärdens verksamheter och höj barnbidraget. Varsågod. Två tips om partierna till vänster vill gå vidare.

Men oavsett så är jag glad att vi kan börja ana en ny skiljelinje inför valrörelsen. Ibland hånas det som plånboksfrågor, som något fina värderingsburna politiker inte ska ägna sig åt. Jag skulle kalla det klasspolitik, något jag länge saknat i den politiska konflikten.

Kanske kan vi få en valrörelse som faktiskt handlar om höger eller vänster i den ekonomiska politiken. Det vore inte bara roligt, utan bra för tydligheten om vad som står på spel. Hur ett samhälle hanterar oro och ekonomisk nedgång spelar roll i vanliga människors vardag.