Hans namn står skrivet översallt på de kort och brev och leksaker som hans vänner lämnat på platsen där hans liv nyss tog slut. Han skulle bara hem från sin mormor. Men han blev – enligt de uppgifter som finns nu – överkörd av en gänkriminellt tungt belastad man, ökänd för alla i Märsta med omnejd, en person som kunnat göra nästan vad han vill tack vare det våldskapital som han rör sig med. 

Jag läser hans namn. Jag står där vid minnesplatsen och han är död och kommer aldrig tillbaka. Det är outhärdligt. Att han är död. Att han inte får fylla tolv. Men också hur han dog. Att han läggs till en växande lista. Barnen som inte fick leva. Barnen som togs av den grova brottsligheten, direkt eller indirekt, antingen av dess urskillningslösa våld eller av dess likgitliga och moraliskt helt upplösta livsstil. 

Det gör fysiskt ont bara att se smärtan hos de barn och vuxna som samlats vid vägkanten. Viskande röster, böjda huvuden. Jag läser hans namn. Det ligger en dinosaurie där. Nej, flera. Han gillade verkligen dinosaurier, får jag veta. 

Det är kontraster som skärper oanständigheten i det som hänt. Försommar. Bara ben och nya skrubbsår. Sig solens strålar närma, och ett barn missar nästa bad och nästa glass, för alltid. 

Hans namn kommer säkert att bli offentligt senare, men just nu bor det i mig, tillsammans med de andra. Adriana som mejades ner. Yuusuf som låg och sov när någon kastade in en handgranat. Luna som var på utflykt med sin pappa när bilen sprängdes. 

Alla barn som dött.

Så många gränser som passerats. 

Det här sliter sönder oss inifrån och ut. Gänggrupperingarnas konkurrens om narkotikainkomster, deras machismo och blodshämnd och förvrängda hederskodex, deras kontroll över hela stadsdelar och samhällen. Det är belägring. Det är en parallell ordning som krymper tillvaron.

Jag läser om en egen text från 2016. Det är länge sedan. Då lovade politiken och polisen att vända utvecklingen. Inga fler barn skulle dö. Kriminaliteten skulle pressas tillbaka för gott. Så blev det inte. Men jag skrev:

”Vad är det för fel på oss? Var finns vår sorg? Ilskan? Bestörtningen?Manifestationerna som kräver att inget barn ska behöva gå till sängs med oron att hon eller han aldrig ska vakna igen?”

Allt detta vibrerar i stadsdelen Valsta, en varmkall fredag i juni. Sorgen över ett barn. Ilskan att den som nu utreds för att ha dödat ett barn tidigare har vräkt otrygghet omkring sig genom att blankt strunta i allt och alla, han har kört som en galning, det får jag berättat för mig och det framgår av hans domar. Bestörtningen att ingen satt stopp för hans skräckvälde. Så många frågor. Varför kan inte polisen få bort de kriminella? Vem skyddar lokala företagare som utpressas? Hur kan det säljas knark helt öppet i centrum?

Nej, det här inte en ledare som kommer att glida mot den avgörande betydelsen som socioekonomiska faktorer har, vi vet ju redan, att när samhället sviker så slår de kriminella nätverkens skugga obönhörligt in över hundratusentals svenskar. 

Jag vill bara förmedla min upplevelse av att besöka en plats där ett liv har slocknat. Eller släckts. Det blir så tydligt, så uppfordrande. Dels skapas ett fruktansvärt tomrum. Ingen tar lika mycket glädje och förtröstan med sig som ett barn. Dels ser du såret, nästan som sprickor genom asfalten, som en kallbrand som äter sig långt och djupt. 

Det borde aldrig ha fått hända. 

Det kan aldrig få hända igen. 

Och på måndag visas första avsnittet av ”Sommarlov”. Han skulle garanterat ha tittat. Det är bortom outhärdligt.