Det där citatet spreds också via hans officiella konto på X/Twitter innan det raderades på tisdagen, ungefär när rapporterna om det förstörda sjukhuset i Gaza började komma. Men hans tal kan du fortfarande läsa. Det riktar sig ändå inte till en hel värld, utan till ”upplysta” länder.
Civilisationernas krig.
Ljus och mörker.
Vi rör oss allt längre in i splittringen. Vi tvingas dit av diverse krafter som av olika skäl vill åt vår rädsla. Och ja, det är så mörkt nu. Förbannat mörkt. Familjerna som inte får hem de sina från Bryssel. Make? Pappa? Morfar? Farfar? Det är så illa, så tröstlöst. Gisslan som vädjar från tunnlarna under Gaza. Sjukhuset som någon har sprängt, när den här texten publiceras vet vi kanske vem, men redan nu har vi mött bilderna som visar konsekvenserna. Hur många döda har jag sett senaste veckan? De flimrar förbi, överallt. De försvinner men försvinner aldrig.
Det här bygger om en inifrån. Gör en sårbar. Öppnar upp en för rädslans metodik. Det är det enda den styrande politiken erbjuder oss just nu. Ett suggestivt mässande om den yttersta tiden. Inga nyanser. Ingen försoning. Och så kollektivt utkrävande av ansvar och skuld och botgörelse.
Sverige har problem.
Det kan vi nog alla vara överens om.
Men hur tar vi oss vidare, som samhälle, tillsammans?
Vill alla ens att vi ska kunna göra det?
Jag läser Henrik Jönsson i Göteborgs-Posten, den flambojante debattören, tidigare porträtterad här i Dagens ETC. Han har inget annat att erbjuda än att vi befinner oss i en kamp mellan ”civilisation” och ”barbari”. Ja, Hamas är barbari, givetvis, men han avser inte bara Hamas, utan har en mer långtgående definition som sträcker sig över ”besvärande inslag i det mångkulturella projektet” och ”våldsförhärligande kulturers uttryck”. Och som vanligt är det vänsterns fel. Som på ”maktpolitisk grund allierar sig med barbariet”. som inte ”har råd att stöta sig med sina väljare från Mellanöstern”.
Jönsson menar muslimer.
Precis som Netanyahu menar muslimer.
Precis som Alice Teodorescu menar muslimer när hon twittrar:
”Det måste bli ett slut på daltandet med de som bara önskar förstöra. Det är inte vi som ska ändra på oss, det är de som inte vill leva i ett västerländskt land, de som skadar, hotar och dödar som bär ansvaret för sina handlingar. När ska vänstern förstå?”
Många tar chansen.
De kan säga allt det som de har velat säga så länge, ingen mer visklek, ingen mer uppdämd vrede vad gäller att tystas i en batikbrokig åsiktskorridor. Terrorn i dess olika horribla former blir trampolinen som tar debatten – och vad som kan formuleras – över de sista spärrarna.
Och där står vi nu, med en regering som vänder bort blicken när deras partner brännmärker exakt alla muslimer som ett hot mot Sverige, på en splittringens och rädslans plats där allt omkring oss som kan upplevas främmande också är oönskat, där medmänsklighet fördelas utifrån den skarpt dragna gränsen mellan ljus och mörker, civilisation och barbari – mellan människa och djur.
Det är en reaktion som slår sönder, som inte har någon avsikt att reparera det som är trasigt. Det är så fruktansvärt destruktivt. Det är uppgivenhet, även om den framställs affekterat. Det är att välja sina sämsta impulser.
Om vi ska diskutera vänstern, och det verkar väldigt många vilja göra just nu, är det min fasta övertygelse att dess uppdrag nu och framåt är att se de problem som vår allt mer anfrätta demokrati står inför och att ställa krav och erbjuda lösningar som inbegriper alla, utan undantag.
Alla muslimer är inte antisemiter eller potentiella terrorister eller uppslukade av ”dominanskultur”.
Är det provocerande att skriva så?
Om du svarar ja på den frågan är det i sig ett bevis för hur långt debatten, och något fundamentalt grundläggande i hur vi ser på varandra, har förskjutits.
