Man tänker att det ska bli en mysig stund – skönt att kunna sova medan någon annan kör, som SJ-reklamen sålde in tågresandet med förr – men så blir myset till misär.

Tidigare i somras åkte jag tåg och buss till Amsterdam via Köpenhamn (nattåget var inställt). Nattbussen var som väntat vedervärdig, men tåget lyckades med bedriften att vara vidrigare. 

Av oklar anledning fick vi på hemvägen kliva av tåget från Köpenhamn till Göteborg redan i Malmö. Där hänvisades vi till ett annat tåg med destination Göteborg C. Problemet var bara att det var ett redan fullsatt tåg, som nu skulle befolkas av lika många resenärer till. 

Det krävs inga större matematiska färdigheter för att räkna ut att det inte går ihop. Någon förklaring till tågbytet kom inte, men däremot utrop om att ha biljetterna nära till hands. Men inga händer nådde några biljetter (och inga konduktörer lyckades ta sig genom tåget). Man borde ha fått betalt för att åka med.

Det var dessutom 25 grader varmt och jag hade precis genomlidit en natt med tolv timmars buss och noll timmars sömn. Om jag tappade det? Jag tappade det. Om jag hade varit känd hade jag toppat listan över landets otrevligaste kändisar nu. Svensk järnväg är inte bra för mitt personliga varumärke. 

Nåväl, vid det här laget ska man väl fira varje gång tåget kommer fram över huvud taget. Mellan Sundsvall och Örnsköldsvik ställs nu all tågtrafik in i flera dagar. Med start i januari nästa år halveras (!) tågtrafiken mellan Stockholm och Göteborg.

Om jag ska välja mina favoriter och hatobjekt bland tågrelaterade meddelanden – sådant sysslar man med när man är politisk redaktör och frekventerar det haveri som är svensk järnväg  – skulle det se ut så här: 

Favoriter: Planerade banarbeten och sena tågvändningar. 

Banarbeten betyder i alla fall att det händer något, att något förbättras, och när de meddelas i tid kan jag styra om mina resplaner. Sena tågvändningar brukar oftast lösa sig snabbt och indikerar inga problem med rälsen, elen, eller själva tågen. Alltså: en vinst.

Hatobjekt: Elfel, signalfel, ”banarbete planeras”. 

De första två innebär i regel kaos. Åk hem, det här kommer att ta lång tid, res aldrig mer och om du gör det: packa mat, vatten och kläder för 2–4 dygn. 

”Banarbete planeras” gör mig skogstokig eftersom de där förbannade orden inte skäms över att tapetsera bokningssystemet trots att det är typ en kvart till avresa. Man vet dessutom att när biljetterna väl släpps kommer den dynamiska prissättningen innebära en biljettkostnad om en halv årslön. 

Järnvägsinfrastruktur är en av de tydligaste indikatorerna på om ett land är välskött, men också på om det är ett land med höga klimatambitioner. Jag tror att vi kan enas om att Sveriges självbild är att vi är båda delar: ett ordnat och hållbart land. Men vi är motsatsen. Vi är ett infrastrukturellt u-land. 

Hur hamnade vi här? Den frågan ställde sig DN i ett stort järnvägsreportage som åter väckte liv i debatten. Avregleringen och det efterföljande virrvarret av aktörer är ett svar. 

Det har fött den ena dumheten efter den andra, som att den mest effektiva metoden för att byta ut kontaktledningar och stolpar inte används – och att det därför kommer att ta 350 år med nuvarande tillvägsgångssätt.

Siffror från SCB/Byggföretagen visar att de statliga investeringarna i infrastruktur har minskat rejält de senaste decennierna. Sedan början av 2000-talet har de legat på ynka 0,7 procent av BNP. Trafikverket uppger att de behöver ytterligare 150 miljarder kronor till järnväg och bilväg fram till 2037.

Nu är underhållsskulden för infrastrukturen så stor att ingen vill ta i den. Ansvaret ligger förstås inte bara på nuvarande regering, men det är ingen ursäkt för att vara så handlingsförlamad som ansvarig minister Andreas Carlson (KD) är. 

Carlsons parti har dock, något förvånande, visat insikt i behovet av att frigöra resurser till infrastrukturen. KD och V har gått ihop och kampanjat för ett slopat överskottsmål och lånefinansierade investeringar i järnvägen, vattennätet, elproduktionen med mera. 

2024 blir inte året då mörkret upphör. Men det kan – måste – bli året då vi bestämmer oss för att börja ta oss ur det.