Samtidigt som länder i väst samfällt tar avstånd från den folkrättsvidriga invasionen är tongångarna i Peking annorlunda.

Kinas utrikesminister Wang Yi sade i ett samtal med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i förra veckan att ”Kina alltid respekterar varje lands suveränitet och territoriella integritet.”

Men, att Ukraina-frågan ”samtidigt har en komplicerad och unik historisk kontext, och att Kina förstår Rysslands rimliga säkerhetsintressen.” Landet manar till lugn och använder inte ordet invasion för att beskriva Rysslands anfall (vilket delvis beror på Kinas syn på Taiwan).

Det är klart att jag är rädd för ett världskrig. Hur situationen kan eskalera vet vi inte. Kan det motsatta inträffa, att den trappas ner – och i så fall hur?

Inget tyder just nu på att den ryske presidenten Vladimir Putin är beredd på en sansad dialog. Lögnerna haglar från honom. Kanske blir det som mest absurt när han insinuerar att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, som är judisk­ättad, demokratianhängare och rysktalande, är nazist. 

Här rasar debatten om Sverige i detta läge bör söka medlemskap i Nato?

Plötsligt märker jag att jag är så fruktansvärt tacksam över att vi just nu har en socialdemokratisk regering. Som byggt upp ett långtgående stöd till Ukraina de senaste åtta åren och som förklarar att Finland har den långa gränsen mot Ryssland och att vi måste ha en nära dialog med Finland om hur svenskt agerande uppfattas och riskerar att eskalera konflikten.

Sverige har redan ett långtgående samarbete med Nato, vilket i sig är problematiskt. Att gå in som medlem i en militärallians som förfogar över kärnvapen bygger inte långsiktig fred. Oberoende länder kan däremot spela viktiga roller, vara självständiga röster för avspänning och nedrustning.

För i grunden vet vi: Mänskliga rättigheter och demokrati byggs inte med militära medel.

I nyhetsrapporteringen hör vi små barn som skriker i otakt med kraftiga explosioner. Klipp till rädda människor som gråter i förtvivlan. Klipp till skadade. Klipp till Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj som uppmanar medborgare att ge blod.

Krig är blod, skräck, död. Den här gången är den drabbade civilbefolkningen i ett krig fruktansvärt nära oss. Det är klart att våra tankar är där!

Just nu behöver människorna i Ukraina försvara sig med vapen. Även en fredsaktivist, som vet att militära medel på lång sikt inte är vad som bygger fred och demokrati, förstår det. Förstår också att den stora vinnaren på Putins aggression blir vapenindustrin. 

Var finns hoppet?

Mitt hopp står framför allt till den ryska demokratirörelsen. Jag jublar när människor i Ryssland, trots enorma risker, går ut på gatorna och demonstrerar för fred. 

Jag hoppas också på interna konflikter i den ryska makteliten. 

Den ryska militären är i dag trogen den politiska ledningen. Men den kan snabbt bli en självständig spelare i rysk utrikespolitik, skrev Totalförsvarets forskningsinstitut FOI i en rapport från förra året.

Kan sanktionerna från EU och USA mot Ryssland i förlängningen även innebära att demokratirörelsen stärks? Låt oss hoppas. Men responsen från både EU och USA bör trappas upp till att gälla alla affärer som håller Putin vid makten.